Helsingborgs-Posten – 30 januari 1860, sida 2

nu Margaretha denna sarliga, af ännu ingen menniskosot trampade, stig. Ofta hade hon ej så stor plats, att hon derpa kunde sätta sin fot. Pa ena sidan en brant klippväg, på den andra sidan och djupt under sig — den brusande strommen!... — Ändtligen var hon hunnen tillräckligt långt, och fann då en platt stenhäll densamma, på hvilken vi i går sågo henne sitta. — Sior nog, för att tvenne personer kunde få plats på den. Hennes fader hade följt henne i spären. Vårt hår reste sig, och blodet i våra adror stannade; då vi sago gubben passera denna svindlande stig. Paul hade förstått hennes afsigt och noga observerat alla hennes rörelser, och i ett nu fattade han tag i snöret. Jöran fästade nu vid detsamma den medförda linan och Paul drog henne till sig, band henne om sitt lif och steg ned ända till randen af vattnet. Ännu en gång sträckte han sina hopknäppta händer mot himmelen och sprang derpå i de skummande vågorna. Jöran antog en fast vositur och borjade, kraftigt understödd af Margaretha, hala på linan. Pet var ett mödosamt arbete och fordrade mycken ihärdighet för att blott aldrig så litet kunna draga honom närmare, ty han måste föras emot strömmen. Joran och Margaretha arbetade med ifver, och ombrusad af det fradgande skummet. närmade sig Paul alltmer och mer intill den stenhäll, der hans båda raddare stodo. — Redan började vi tro på hans räddning. Thorsten stod med hopknäppta händer och blickade oaflåtligt på sin son. Nu — nu är han helt nära — ännu några tag!... och Margaretha sluter sin Paul i sina armar, — sin Paul, som hon trodde vara henne otrogen, och dock så innerligt .... då brister plotsligen den murkna linan, Jöran vacklar, förlorar jemnvigten och störtar efter, och i ett nästa ögonblick äro båda, Paul och Jöran, uppslukade af de giriga vågorna. Elteskri af fasa hördes. . ÅFörlorade! förlorade! — ljöd det ur alla munnar — och allt var förbi. Margaretha stod ännu qvar på sin farliga plats. Hon stödde sig emot klippväggen. Hennes händer hängde orörliga; hufvudet var böjdt framåt, och med halföppen mund och likstel blick såg hon ned i sina båda kårastes fuktiga graf.... Intet tecken till lif förmärktes hos henne. Då jag någorlunda hade hemtat mig från min förskräckelse, ilade jag åstad på den äfventyrliga stigen till Margaretha. -Det lyckades mig att komma till henne. — Jag tilltalade henne; hon hörde mig icke. Jag fattade hennes hand... den var fuktig och kall. Ack hon var redan då känslolös för hvarje yttre intryck, och det var mig intet annat öfrigt, än att med henne våga återtåget. Jag upplyftade henne på mina armar och beträdde fen halsbrytande gånastigen. — Lyckan stod mig bi — och jag nedlade min börda oskadd vid Thorstens fötter. — Jag ville göra dig till min maka, sade han, men Gud vredgades på mig derför och bortryckte min son. — Nu skall du hädanefter blifva min dotter. Margaretha förstod honom icke.... hon hade förlorat förståndet. Så lefver hon nu sedan den tiden. Dagligen går hon med en ny drake till stenhällen, der hon stod, då hon förlorade sin