— Han sade ju, attzhan kände en kortare väg — anmärkte modren. — Ack, min Gud! — sade Bjerregård och skyndade upp af stolen — det här hänger inte rätt ihop. Han skyndade ut. Densamma morgonen — fortfor Olofi sin berättelse — hade jag med den fremmande herren, hvars förare jag var, brutit tidigt upp, ty vi skulle redan vid soluppgången vara uppe på klippan, som låg ofvanför forssen. Det var mig kärt, att tidigt komma ifrån min morbrors hus, ty jag var nu så underlig till modszi denna för mig eljest så trefliga hydda. För en fremling var gångstigen och isynnerhet uppstigandet till klippan icke utan stor fara, då det ännu ej var dager, men jag var sedan flera år tillbaka förtrolig med vägen och vi kommo också upp utan äfventyr. Det var ännu blolt morgongryning, då vi stodo på klippan, men ett förgyllande sken på de närmare och sjermare liggande bergsspetsarne antydde solens snara uppgäng. Fremlingen satte sig ned, framdrog ur sin resväska papper och ritstist, och började att vid det alltmer och mer tilltagande ljuset afteckna enstaka partier af det nedanom oss utbredda landskapet. Solen gick upp. Molnlös var himmelen, och för våra blickar framställde sig den herrliga anblicken, huru ljuset sjönk allt längre ned från bergstopparna, och huru dimman i dalen så småningom begynte skingra sig. Snart låg hela trakten utbredd i den mest strålande klarhet. Vi hade redan flera timmar varit uppe på höjden. Fremlingen — han var troligtvis målare — tecknade ganska ifrigt, och jag LU var öfverlemnad åt mig sjelf och mina dystra tankar. Jag hade lagt mig ned och blickade neri djupet. Dernere går en väg icke långtifrån elfven i lika höjd med den lilla klippön. På densamma fästade jag oafvändt mina blickar. Jag visste, att Thorsten mäste passera denna, för att komma till den 3 mil derifrån belägna kyrkan, der vigseln skulle försiggå. Medan jag låg i mina funderingar, blef jag störd af den fremmande herrn. — Det var mig då en oförvägeu sälle! . utropade han. Hal! så tält invid sorssen! ... det är då ett rigtigt vågstycke. Jag sprang upp och blef genast varsn, hvad han menade. Vid yttersta ändan, så långt man kan se uppfore elfven, innan den döljer sig bakom bergsspetsen, kom en liten båt med en enda passagerare drifvande emot sorssen. Passageraren gjorde förtviflade ansträngningar för att uppnå kusten — men sorgafves. Han förmådde icke föra farkosten ur den häftiga stromsällningen. Han kommer närmare och närmare intill forssen, ser ingen möjlighet mera till räddning, kastar så åran ifrån sig och står nu i upprätt ställning och med korslagga armar samt afvaktar med kallt Ingn det ögonblick, då han skulle ryckas ner i strömhvirfveln. Plötsligen höjer han sitt hufvud och blickar upp till oss. Derpå lyfter han ena armen såsom till helsning — och faller öfver bord. I samma ögonblick kom brudtåget nere på vägen. Båten hade kantrat midt i strömmen och blifvit uppkastad mot den lilla ön. Passageraren hade med yttersta ansträngning lyckats klättra upp på klippan och stod helt