Ellen, du förtjenar blisva mycket lyckligare, än jag kan göra dig ... äfven om det vore mig möjligt att tillhöra dig. Bjerregård fattade åter hans hand. Nå så hör då . . . sade han ... ännu ett ord, det sista, hvilket jag har att säga dig! Det år nu morgon, och före middagen kan du ej vara hemma. Det är i dag Margarethas brollopsdag ... Nar du kommer hem, halsar du således henne redan såsom din faders maka .... din moder. Paul, är det ej derföre bäst, att bespara eder båda detta grymma återseende? — Då måste jag skynda, ropade han förskräckt och ville bort. — Omöjligt! vägen är ju lång och besvärlig — ålertog Bjerregård, — och tryckte honom med djupt vemod till sitt bröst. Paul, Paul, stanna qvar! — Jag kan icke — jag känner en kortare väg — ropade denne och störtade ut. — För mig har han icke haft någon blick — suckade Ellen. — Isan har så länge drömt om lycka, och hans dröm var skön; men nu — hvilket uppvaknande !! fortfor Bjerregård. Jag kanner varmt deltagande för honom och äfven i din smärta, kara dotter, tager jag lillig del. Dock — om han ser, att det ar för sent, skall han nog återvända. Älskar du honom ännu tillräckligt varmt för att, efter hvad som passerat, vilja räcka honom din hand. — 0 ja, jag älskar honom öfver allting, mer än milt eget lif — svarade Ellen under tårar, och dock, fader, skall han aldrig, aldrig tillhöra mig. Genom en dyr, helig ed tillhör han Margaretha . . . tillhör henne ända till grafven . . . ja, tillhör henne, äfven om hon öfvergifver honom. min h hufvud hans I blick Elle efter I ningar Mod dotter. stod i honom slor fö dit my Paul k — I re och tertog för os Men n mig al af mit hvilket alt jag ra barr skulle : sig, sta cen. I önskan, Ellen — F våg till der hål handen Bjerr gången åt allde