— Ja, då är det förbi med både din och min högsta önskan, sade Bjerregård, och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet. — Öfver hans manliga kinder rullade i samma ögonblick långsamt tvenne stora tårar. Ellen gick ut, för att sända ännu en blick efter Paul, föremålet för alla hennes önskningar. : Modren kastade vemodiga blickar på sin dotter. Det arma barnet — sade hon — tillstod i går för mig. huru innerligt hon älskar honom, och huru hon kampat med sina känslor för att kunna dölja dem. Hon har lidit mycket under det sista året; men på Paul kan jag dock ej harmas. — Det hade för dem båda varit långt bättre och skulle fått ett helt annat slut — återtog Bjerregård — om de haft förtroende för oss och invigt oss i deras hemlighet. Men nu är det för sent. Jag hade tänkt mig allt så skönt och präktigt, ty till följe af milt sista samtal med Thorsten — vid hvilket tillfälle jag sjelf försäkrade honom, att jag ej hyste något tvifvel derom, att vära barn ratt innerligt älskade hvarandra — skulle Paul, då hans fader nu ämnade gifta sig, stanna qvar hos oss, och öfverlaga gårcen. Detta var också helt och hållet min önskan, men Gud har annorlunda beslutat. Ellen kom nu in. — Fader, sade hon, går det mer än en vig till Pauls hem? Han skyndade åt det der hållet . . . och dermed utvisade hon med handen den riktning, han tagit. 3jerregård syntes häftigt förskräckt. — Hvart i all verlden kan han då vara gången? utropade han — den vägen bär ju åt alldeles motsatt håll.