du glömma mig, iag stall dock aldrig öhvere gifwa min rod, utan ewigt wara min kärlek od) min ed trogen. — Paul, buru orättwis är du ide nu emot mig, swarade bon. — Du känner mig ide fulllomligt, men pröfwa mia, — och du fall få fe, att min trobet stär fast utan alla eder. Ja, jag upprepar det ännu en gång, -— min frobet år säfer fom klipvan och derföre betöfwer jaa ej swära. Nej, Paul, tag bär min band och) denna kyss säsom insegel vå mwärt för: bund, och war öfwertogad, att mint blotta ord är lika fast fom din ed. Paul Möt benne i fina armar, trycdte en läng toss vå bennes lävpar och utropade under strida särar: Så lef då wäl, min Margaretha, — lef wäll ... Han slet sän lös och störtade bort. — vef wål!... Gud ware med dig, ropade Margaretba med af tärar qwäfd stämma. Jag hade warit ett osynligt wittne till bela detta uppträde. VII. Morgonen begynte redan gry, då Paul äter? wände till bemmet. — Hans bortgäng bade emellertid icke blifwit odemärkt, oh Tborsten stod redan i vorten och wäntade bonom, då han äterkom från fin natts liga utflygt. ee Paul säg fin fader och bhelsade ert wänligt (Sod morgon. — Owar har du warit? — ropade den gamle barfft. — Paul blickade honom lugnt i ansigtet och fade: bog PMargarerha, vdj tagit afffed. ig— Sådg — allaredan få långt gänget, att hon mottager nattliga besök af dig — ropade Thorsten med förgymmad stämma. — Det må jag säga, du bar werfkligen bragt saken längre, än jag någonfin trodde. — Fader, återtog Paul, tyd ide detta besök få nedrigt. — Du bar befallt mig att i dag gå till Bjerregärd — och iag Iyder, men jag säger dig ännu en gåna, att jag älskar Mare garetba mera än mitt eget lif. Jag met, att det är förgäfwes bedja dia göra of lyckliga, men utan att taga afsked förmådde jap ej före taga min färd. War öfwertygad, fader, att jag aldrig förr bar gjort Margaretha nägra natts liga esök. Ren och oskoldia är bon fåfom en lilja. Jag gick, säsom jag sagt, envaft för art taga afsked, oc) om det går efter din wilja — ... afffed för ewitat. — Godt! jag will tro dig, forifatte Thorsten, — och laga dig nu i ordning, ty solen förs gyller snart bergens svetsar, od) den, fom bar en sädan wandring, fom du, att tänka vå, ban måste fe solens uppgång och böra lärkornas morgonsäng. — Ja, jag går, fader, sade Paul. En onämndar känsla af wemod bade gripit bonom, sedan ban lemnade Margaretha. Han skyndade in i buset, fattade sin ränsel och stod snart åter ute wid porten. Fadren räckte hos nom nu sin band och wände bort sitt ansigte, för att dölja en tår, ty trots fin bärddet älskade ban dock fin fon och trodde fir bandla i bans intrease. Men om en sädan innerlig kärlek fom Pauls och Margarethas war, derom funde ban ef drömma. — Så far då wäl i Guds namn, fader, fade Paul och gick. Tborsten stod frilla och såg efter honom, tills van förswann ur Hang åsyn. — Så pojfen bär fig åt, mumlade Han för lig. Nå, nå, det ger fig wal till slutet. Jag är gammal och mäste wäl weta det bäst, samt mäste sjelf sörja för mina barns lycka. Med de andra bar det ju gätt bra och jag skall wäl få makt med honom ocksä. Han pit in od började fina wanliga arbes ten, men war ej wid gladt lynne. — Han tänfte vå Paul, och dennes afskedsord ljödo säsom araftoner för bang öron, — Margaretba är ren och) oskyldia fäsom en lilja, bade Paul sagt.... bwarföre funde ban ej glömma dessa ord? Han sann ingen ro derbemma och gick derföre ut till sitt folf vå marken, samt begynte arb ta med dem, men bans tankar woro på annat bäll, och han bortkastade derföre snart spaden med de de orden: Jag måste se henne, den der berömda rosen, och jaa måne sjelf ör wertyga mia, om bon werkligen är wärd att Pojs ten få mydet arämar fin för bennes skull. Han skondade dervå in buset, pätog sig en bättre tröja och begaf fig å wåg för att desöfa Jöran. Eouru det blott war en mil till fia rens boning, fände Thborften dot ide Mar guetba. DÅ ban inträdde i byddan, fann ban fader och dotter redan sosselsatta med att inpacka ett slort parti wacker fisk. Jöran bade dagen förut baft god tur, och Margaretba skulle fedan båra sängsten til Falun för att försälja den. — God dag, Joran, fade Tyorssen, bur får det tll? — Ah tack inte få särdeles wäl, swarade siskaren. Sedan olyckan en gång kommit in i buset, så win bon — säsom ordsprafet säger — äta fig mått. — Jag bar dagligen att kåmpa med större nöd och elände. — Si fö, aamle! — bör upp med din flas gån... det bjelper ju ändå inte... år Det der dotter din? ... en liten wacker tögl... bi, .. bi .. — Ja, swarade Jöran — det är det; hon är det enda, fom Gud lätit mig bebälla. Mar, garetya gick ut. — Thorsten, fortfor Jöran, du kommer wäl för att uppmana mig till betalnina af min stuld: Betalningsterminen är nu för handen, men jag mäste iillstå, att jag ej ens lyckats spara ibop Å:del af summan. Margaretha skall i morgon bittida gå till Falun med fisk, od) om bon har god tur, få kanske det blir något öfwer att lägga till min lilla besparing. Du fer, att jag bar fiskat bra nu, men fums man fan ändå ej bli full, och jag nödgas der: före anropa dig om anstånd för resten tills jag fan betala den. — Si få... fi få... fade Thorsien. Du talar ju precist fom om jag wore en erscecutor eller procentare. Kan du ej betala, så fär du anständ — od dermed punkt. För ten ovs saken bar jag ej kommit hit, men medan wi äro på tal terom, sa will jag blott säga dig att reversen endast är utfärdad i häns Dette af nägonderas död, och fom du wet, bar jag barn att sörja för, od) mäste göra detta sä mycket omsorassullare nu, då jog ej har någon bustru. fom bjelper mig att bära omtankan. Nu beböfwer jag ej penningarne, och lät oss derföre ef mera tala ett ord derom. Jöran wille ide tro fina öron, men en tung sten föll ifrån hang bjerta, wid dessa Thors stens ord. Margaretha trädre nu åter in i stnnan. Maten år nu färdig, Pappa, fade hon... stall jag duka border. — Har du lut att deltaga! i wär måltid, Thorftea? — fade fiskaren. — Margaretba har koft fisk och potatis, och detta jemte lite swart bröd och ett glas furt dricka är allt, som jag förmär bjuda.