ett betydligt antal e. o. prestmän erfordras till medhjelpare efter vifarier åt sjuklige eller åls derstigne ordinarier, till vafandoch nådårspres dikanter o. s. w.; men en alltför rit tillgång på prestadjunkter, blott och bart till beqwäåms lighet åt ordinarierne, wore deremot ide önffes lig hwarken för församlingarna, hwilkas wård då, mera än nyttigt were, torde komma att ffötag af oerfarne nybegynnare i det wigtiga fallet, eller för adjunfterna sjelfwa, hwilkas utfigter till befordran naturligtvis skulle förs mörkas, i samma mån deras antal ökades. Man må derföre wål betänka fig, innan man tar fig det orådet före att genom förespeglade unver: tes förmåner, der den inre kallelsen saknas, ins locka på den presterliga banan ett större antal ämnesswenner. än kyrkan oundgängligen bes höfwer. (Forts.) Annn ac. 8