Helsingborgs-Posten – 20 januari 1860, sida 1

SÖOm prestodrist. Från åtskilliga delar af landet hafwa på fed nare tiden upprepade klagomål lätit höra sig åfwer redan befintlig eller åmminstone befarad prestbrist, och troligt år, att de ide komma att undfalla ständernas uppmärksamhet wid de blire wande öfwerläggningarna om sättet att afhjelpa wår skakade stalskyrkas öfriga refwor. Och om denna klagan finnes wara befogad, om en all: mån prestörist redan år för handen eller snart alt förwänta, få är wådan under närwarande tidsförhällande sannerligen af den detänkliga art, att lifa fraftig fom skyndsam hjelp deremot erfordras. Det år ide få farligt, fom vet låter, menar kanske en och annan optimist, saken hjelpes nog af sig sjelf, blott den lemnas i fred och får ha fin gilla gång. Wi medgifwa art onödiga klagomål om prestbrist periodiskt ålterkommit under förflurna tider, att denna brist då wisat sig wara sillfällig, endast lokal, och derföre snart öfwergäende, wan an fots makterna behöft befatta fig med dass afhjelpande. Der lroppens wätskor äro sunda, behötwer ingen läkare anlitas för ett tilljällig: skrubb-sar; der hjelper naturen sig sjelj, honom förutan. Men befinner fig wäl wår kyrka i detta normala jundhetåstillftånd ? Wi betwifla der. Hon lider ögonskenligen af någon betänklig sjukdom, warc sig hjernfeber eller twiniot eller något An wärre. Huru som helst, anse wi för närwarande på henne tillämpligt det gamla erdspråket: ESmå får och fattiga fränder bör man ide förafta. Det lilla fåret — prestbristen — kan taga röta, om Det ej botas i tid, de fattiga fränderna — adjunkter, fapellpredikanter och fomminiftrar — funna slutligen, dignande af brist på dagligt bröd, hwar efter annan småningom aftroppa från fin sjukwaktarepost, utan ett deras plats ersättes af andra, ty — Vesligia terrent. Fu summa: Kyrkans närwarande belägenhet år sädan, att om allmän prestbrist werkligen redan uppkommit eller hotar att innan fort uppkomma; få ligga orsaferna dertill denna gång djupare, än fordomdags. Det lägre pre: sterskapets aflöningar, ehuru wisserligen ännu alltför knappa, äro icke jämte nu ån förr, deg uräqrer till befordran, ehuru ännu lifa aflågåna, äro ej heller mörkare nu än förr; men det pres sterliga fallet har genom de nuwarande fyr: liga striderna blifwit förenadt med få många fwårigherer och obehag, att ingen må undra på, om skicklige unga mån draga i betänkande att ingå på en bana, der stötestenar wid deras första steg ligga dem i wägen, och der tistel och törne omsider blir deras sannolika skörd. Det år ite allom gifwet att ega der mod, som glädes ant brottas med stormen, eller den oder grånsade sjelfförsakelse, fom är ett nödwåndigt wilkor för marwrfronan. De fleste önska sig en lugnare, en fridfullare werkningskrets, ån den oroliga kyrkan för närwarande har att etbjuta fina tjenare, och söka fig derfore heldie inträde på andra banor. Deri ligger utan twifwel förnåmsta orsaken till deu nuwarande preftbii: ten, — förutsatt nemligen, att den i jjelfwa werfet förefinnes. En presibrist, uppkommen af sådana orjaler, år sannerligen ingen afomma att skäm ta med. Lemnad åt sig sjelf, kunde den i längden utred föra de betänkligaste följder för wår kyrfa, uch bör man derföre funna hoppas, alt statsmagterna taga densamma i allwarligt Skvervå: gande. Jman likwäl någonting i saken fan åtgoras, fortras naturliqtwis först en närmare utv redning af sjelfwa sakförhållandet. Hwad år egenniga meningen med den prestbrist, fom öfwerklagas? Förefinnes werkligen nägou fådan i allmänhet, eller blott partielt? Om i sednare fallet, huru widsträdt år dep omfång? Se der några frågor, fom allraförst synas päkalla en pröfning. Näpvpeligen fan det wara be llagandes mes ning att i ordet preftbrift inbegripa det ordinarie presterskapet, ip wd inträffande sadana ledigheter, afwen de minst indrägtiga, bar wäl ingentådes brin på sokande ännu förfports, får framt ide platsen warit an anse såsom årmwif verson redan predestinerad. Det anwända ors dets betydelje torde derföre böra instränkas till brist på extra ordluarie prestmån såsom bis 100 3