Hwarjehanda. En räddare, från bwitfen en näsduk blifiwit stuten vå gatan, fastsydde då ban fom bem, en annan i fickan oc) lät fnibben bånga ute. En fort fom fattade tycke för näsduken mille draga ken ur skräddarens ficka; han rycdte derrä, men det ad ide, ännu en gång, — ända ide. Då sin skrädtaren sig omioch Mrattade. Din hunds ton — utrorade den förargade karlen, fom mårfte skräddarens kner, och gaf bonom en vufs eig örfil, — fall tu narra ärligt folk!