———— —— —— sbafvet. Hafvet är skönt når de grönskande stränder lunderna spegla i stilla vik, och, uppå sröjd och på lifslust rik, uppå dess spegel lätt roddaren vänder pilsnabba Jullen. Hur herrligt i qvälln då alt få ila med älskande tärna säll öfver vågen, när azurblå pellin stickas med aftonens silfriga stjerna! Hafvel är skönt när de brusande vågor skummande slå emot klippans famn, och, lik en vred, en hotande hamn, solen sig sänker i blodröda lågor. O. huru herrligt när stormarnas röst tala sitt språk med den eviges tunga! då blir der frid i det qvalsulla bröst, lå är det godt, att på vågorna gunga. tifve så gladt och så sorgligt på jorden, iknar det vida, blånande haf. Måncen det sällhet och glädje gaf, nängen der åter är skeppsbruten vorden. )sta det öppnar sin fredliga famn, istast dess stormar ses skaka sin glafven. lugn vinner seglaten först uti hamn, rid vinner menniskan först uti grafven. RDT.