Helsingborgs-Posten – 13 januari 1860, sida 2

Rosen vid Sjön. Novell af Erasmus K. Lassen. Ötvers. af Rich. W—g. L Ändtlinen war jag fri. De sista göromålen woro afflutade; de sista brefwen afsanda; och jan beslöt, att vå de få dagar, fom ännu Åters nodo innan min bemresa, företaga en fotresa i Dalarnes bergebygd. En förare, som kände till wägen, war betins gad. Ransein, innehållande blott det allra nödwändigalie, war redan packad, och med en möls påf i handen stod jag färdig och rustad till foms mande äfwemyr. Det war en klar, wänlig maimorgon, då jag semnade Falun. Jag har de sligu upp före gryningen, för att i fria namven pjuta af foleng uppgång. J walet af min ledsagare hade jag warit särdeles lycklig, — ty Denne war en munter sälle, lifa benumas stadd i fut saderneslands hiftoria, fom förtrolig med den wäg, wi bade att färdas. Under gladt samspräk wandrade wi framåt. Olof — få hette min förare — war aldeles outtröttelig i att göra mig uppmärksam på den omgifwande nejdendg naturskönbeter, samt meds dela mig många legender derom. Ju längre wi aflägenade oss från dalen, bes sto glesare blef det mellan byarne. Middagen war redan förbi, då wi uppnådde bergsbygden. — J en berrlig skog, i skuggan af jänedigra trad slogo wi läger, och wederqwickte oss med en lätt måltid ur wärt medtagna matförräd. — Hwad brusar sä underbart i skogen, Olof? — frågade jag, sedan jag först länge med upp: Gäompet lyssnat till ett för mig eforklarligt ljud.