Helsingborgs-Posten – 13 januari 1860, sida 2

Aftonen war nu inne. En god måltid, i bwilfen äfven wär wärd deliog, stärkte oss betydligt, och ct alas gort win, fom den gamle bjöd of på, skulle upplifs wa wara försoffade lifsandar, men det oaktadt wie ingen munter sinnesstamning göra fig rås dande. Jag war distraberad. Biden of dom flicka, fom jag sett wid klippan, wille vå mga rvils for lemna mig. Warden war stilla, och med undantag af de wanliga ord, bwarmed han in bjöd oss äta och dricka, tatade ban inter. Olof hade, sedan wi inträrt i frugan, blifvit fåfom alldeles omskapad. Det muntra vladdrande, hwarmed han förkortat för mig dagens timmar, war tystnadt, och understundom hörte jag en djup suck bana fig wäg ur bans bröst. Slutligen intog mig en dyster, nåstan hemsk sinnesstämning. Bekåmpande mina känslor, wilIe jag jusst begynna tala om forssen oc deg omgifningar, för att derigenom owilkorligen nvinga mina bordekamrater att säga något om pen der stackars flickan, — dä i samma ödgons blick kammardörren fakta öppnades, och Mare garetha inträdde. — Margaretha, min dotter, fade den gamle med wemodig stämma. Jag war intagen af förwåning oc Shvers raskning. Margaretha trädde fram till bordet. Hon war en lång gestalt med mörkbrunt hår och djupa, glödande ögon. Hennes ansigte liknade det, man brukar fe hos Madonnasbilder. En lugn och innerlig tränad uttalare fig ur deg drag. — Du har warit länge ute, min dotter, far de den gamle med ljuf stämma. Gätt dig ncd och är. — Jnte kommer ban i vag beller, fare Margas