arna lupo wildt omkring i bang bufwud, oför: igtigt bogg ban till, grenen slet fia ned med tt brafande från stammen och yran, drifwen at det wåldsamma slaget, for djupt ner i hans den. Särer war djupt od) nära wid knäct, ban försöfte förgäfwes att stödja på det och an fände med rysning wanmaftens förlamande komma öfwer fig. Med stark ansträngning grep ban oran, och kastade fig med ett sprang bort på branten, bworfrån bam låt sig rulla ned i fördjupningen bakom den; bär fick ban knappt tid att wira sitt balsfläde fast om det blödande fåret, förrån ban försjönk i fand: lösbet. i Ett mildt regn föll wederawickande od mäckande på honom, ban öppnade ögonen och bes tänkte fin sorgliga ställning. Hwem skulle soka bonom här? ban wågade ej ropa om bjelp för att ej falla skogssogdens folk dit, der han låg tätt inwid spären af sitt oloflina arbete, Han softe att bättre fästa fördindningen, och sjönk då äter. illbaka, gifwande fig Gud och ett lyckligt tillfälle i wäld. Längre fram på dagen hörde ban hundgläss; ban kände ganska wål detta ljud, en af jagarnes bundar bade träffat hang spår, han ansäg fig redan förlorad, da aflägdnade ljudet fig, och allt blef åter tost. Men stymningen inbröt redan, bwad tänkte hans fjur fa buftru, hwar war Elisabeth, den trofasta systern? Då hörde ban åter bundgläfs i stogen närs ma fig, ban fände wäl de signaler bwarmed djuret tillfännagaf, att det beständigt war vå råts ter wäg. Owilkorligen söllo bans tankar på den natt, då han grep fin broder i hang brotts liga förehafwande, och nu stulle han sjelf bli gripen på samma waägar och bortföras som en tiuf. Han wred sig förtwiflad på de wäta Löfwen, och önskade, att det heldre måtte blifwa