Brodertvisten. . (Slut fr. uv 3.) Der sitter han Hå bänken denne jernhärde man, denne egenfäre okunnige bonde, fom al: drig slarpte sitt förstånd på tänkandets brynsten, bwars omdömesfraft aldrig öfwade fig på lärdomens spetsfundigheter, fom aldrig kastade sitt öga i någon annan bof än den, af hwars när sian opäaftade blad den stora naturen dagligen uprsleg ett för honom — od genom fitt mörs få grubbleri kommer ban langsamt men sakert nil den oemotsägliga, dräpande öfwertygelsen, att tet är en få obetydlig skilnad mellan den onda gerningen, fom tanken utför, och den fom banden fullbordar, att ett bärs finbet skulle för nas fom en bred befaren flandäwåg, emot den. Han bade fin broder; bwad bindrade wäl, att ju detta bat blef ett Dräp? Blott hans feghet, och nu då tillfället kommer bonom till bjelp od) utför gerningen för bonem, eller blott öfivers för den från tanfens werld i den werkliga, nu mill han ej tacka den tjenstwillige hjelparen, nej, nu will han twå sina bänder i oskuld och ropa: det war ej jag! Med sadana tankar funde han gerna springa upp och ropa högt om hjelp, bans qwal ar stort. Men bwem kan bielpa honom, hwar finne ven sjal vå jorden få adel, få ren, få böglinndd, 1å obeflackad of lifwers smutsiga slagg, fom fåster fig wid alla händer och alla bjertan, att den slulle wilja tro och frifänna honom? Jngen, ingen, hans egen syster har fördömt bonom. Han har tidslutit Ögonen, tryckt händerna famman, bans brost arbetar, bang sjal är långt borta, den är ute på resan to det stora eldhaf.