gätt ut i skogen för att bemta bränsle. Hwad funde bafwa bändt bonom? Hade ban företa git fig näget olofligt oh blifwit gripen på bar gernina? Sjuklagret bade blifwit en pindänk för misströstan och bekymret. Elisabeth lopp sjelf omkring till wälwilliga grannar för att förmå dem till eftersökningai skogen, oc hon uppehöll fig sjelf långt upp på förmiddagen i Henriks bus, för att erfara hwad underrattelse de medförde. Efter flera timmars söfande kommo de tillbako, men utan honom. Han war och förblef förswunnen. Elsabetb tröstade bang bhustru dermed, att ban kanske gått längre bort i ett eller annat ärende, men bennes bjer:a war mycket beklämdt, då bon sjelf tlade bem. Då hon kom bem, stod Conrad till hennes förundran redan ute på gärden och söndervögg bränsle, fom han ännu samma dag mätte ha bemtat i skogen, ty vå morgonen hade ban ej baft något. Elisabeth bastade bort till bonom och frågade med baftigbet i det bon pefade på bränslet: Hwar bar du tagit derta? 3 skogen naturligvis, swarade Conrad, utan att fe upp från sitt arbete. För Guds slull, utbröt flickan och grep Häftigt hans arm, har du mött bonom? i Svem? frågade han med en fiendtlig blid? Henrif, swarade flickan oc sjönf försträckt ned på rishögen, i det bon gripen af fina farhägor slog bänderna tillsamman. Wid detta namn kastade Conrad förbittrad yran ifrån fig och wille gå in i buset, men Es lisabeth sprang upp, lopp efter bonom och Höll honom tillbaka. Henrik bar i morgse gått ut i stogen och är ej återkommen, bwar är ban, Conrad, ywar är ban? Nästan instinktmessigt sökte hennes blick pran oc) hon tillade icenjem: merfull ton: Min Gud oc Frälsare! der är blod på Yyxanl Conrad blef dörsblek, ban stälfde bäftigt och kunde knappt ropa: Etfabetrbl Ett ögonblick stodo de twenne syskonen och detraktade hwarandra med orörliaa blickar, ders på upplyfte Conrad fin hand, höll den framför Clisabetb och wisade henne de blödande fingrars ne. Jag bar huggit mig med yran, fade han med ansträngning. Elisabeth säg på honom, derpå höjde bon en blid mot bumfen, en stum fråga, ett ängestfullt anropande, och få Hade bon in i buset med en feberaktig skyndsamhet för att förräna fina hwordagssosslor. Jntet ord wexlades mellan Conrad och Elis sabeth den dagen, och få snart bon bade utdocs lat middagsmaten till folfet skyndade hon åter tll Henriks bus. Annu ingen underrtsätelse; den sjuka jemrade fig och barnen greto,förgäls wes sökte Elisabeth att trösta, bon war sjelf detagen af swåra befymmer. Hennes tankar föllo på hennes wän, jagaren, bwarföre lat han hela dagen ej fe fig, då bon likwal få of ta ilat förbi mötesstället i skogen. Som en blirt föll det benne in att ila till bans bjelp; men en onämnbar och obestämd fruktan böll hen: ne tillbaka. Dessutom war det läng wag till skogsfogdens hemwist och hon wägade ej bli sa länge borta. Hon bröt opp ijrän de klagande öfwergifne med löfte att nasta morgon tomma tillbaka. Det war en lindring för Conrad då ban sag systern begifwa fig bort. Han git utanför bufet för att inandas den fria luften. Han wine gerna lätsa lugn, tände fin pipa, och nallde fig wid grinden od) betraktade de förbigående. U: tan att wara rätt enfe med fig sjelf wille han sålunda wisa fin goda famwete, han förföfte att antaga ett sorgfritt utseende och utpuftade tobaksröken med en likgiltig uppsyn. Då och då bade han äfwen lust att helsa en god bekant med ett skämt, men orden fasinade bonom i bal sen och ban lät det bero wid att nicka längt wänligare och förtroligare än fom annars öfs werensstämde med hans lugna, sjelfdelatna wär sende. Och lifwal tänkte ingen af de förbigås ende: wår granne Conrad ar juast mid godt bumör i dag. Hwem kommer der nere på wägen, jo, riktigt, socknexogden, och ban fäller sin gång rakt emot Conrads bus. Conrad blir tlla tiu mods, ban fan ef få luft i pipan och da mannen kommer narmare lyfter han pa msssan oc belsar; men ban tycker, att socknefogden ej helsade sa wånligt illbafa fom han plagade. Ret du att din bror är alldeles förfvuns nen? frågade mannen utan widare omftandtig: beter, 3 går stulle Coarad ba beswarat en sädan fråga med en förbannelse öfwer dem, fom frams fällde densamma; i dag swarade han endast fort: jag wet det. Sar du någon aning om bwar han fan ba tagit wägen? jornor den frågande. Jag? frågade Conrad, och efter några ds gonblicks tystnad tillade ban: fjag fer bonom ju aldrig. Han blinkar förläget ar sidan för att undwika socknefogdens farra blick, och rodnar; men i det en harmsen stämma it bang tnre till: bwiskar bonom, ur ban ja är oskyldig och att ingen har rätt till av misstanka honom wil han beswara blicken med stoltbet; men det wid ej lyckas, ban fänner att hans ansigte anklagar bonom för en förbrytelse, fom han ej har ber nått och en grånslös feghet bemäftigar fig heta hans själ. Har du sökt efter bonom? fortfor hans plågoande. Nei, nej, stönar den plågade. Du war likwäl i skogen i dag just på fame ma tid då din bror war der, säger fodnefogs den. Conrad stälfwer häfugt, det blir mörkt omfring bonom och ban wet ej riktigt sjeli bwad ban säger då han stammar: fjag är offyldig. Annu anklagar ingen dig, sager fogden och aflägsnar sig. Conrad far fin fon åter, ban är ensam, vi pan bar fallit vonom ur banden och ligger froas sad på stenarna; ban hukar fia ned, samlar bi tarna oc går in i gården. Der sätter ban fig vå bänfen wid busdörren, lägger bänderna till: sammans öfwer knäct oc fer ut fom en slagen man. I qwalfulla tankar öfwerwäger ban det före flutna oc det närwarande; ban bar patat fin broder, men är oskyldig i bang blod, ban wet ännu i detta ögonblick cj, hwar han är, anti gen ban är lefwande eller Död, och likwäl wittnar allt emot bonom, för att efter mensklig år sigt falla honom en mördare — den förswunne brodren, det bittra hatet, den blodiga yran, de röda dropparna rå bränslet. gåendet till skoaen och den oöfwerwinnerliga bjertängesten — forrädiska wittnen emot bonom, men trowärdiga i bwar menniskas ögon — till od) med rbans egen ålskade systers. Han upplyfter bufwudet liksom för att falla andra osynliga wittnen till bjelp; liksom till fin egen trost will ban förföfa att med kraft utropa: jag är offyldig! men hang rök ljuder matt och bammad i bans bröst; bwem skulle den fun na öfwertyga, fom ej fan öfwertpga sig sjeli. (Slut nåästa gång.)