Helsingborgs-Posten – 7 januari 1860, sida 2

!Eländige frypftytt! dundrade Henrik, ett ord ännu, oc) mitt tälamod är slut. Miminftos ne will jaa göra dig oskadlia; fasta bössan, få wida du icke will ha en fula liswet. Förbannad ware den dag, då jag förlåter dig dettal ropade Conrad, 7wore mit gewär laddadt, skulle wi fe, bwem fom fom med hf: wet bärifrän. Se der, eländige ögontjenare, usle tjenstedräng! der har du min bössa, du fall dyrt betala den! Med obejdadt raseri kastade han gewäret ifrån fig, med ett förtwifladt försök att träffa brodren; men det föll, rasslande, ned för Hens rifs sönter. Conrad flydde bort genom skogen, men ide numera smygande och ljudlöst; Hens rif, fom stod länge orörlig, hörde grenarna nas fa under bang tunga steg. Från denna stund hatade bröderna Hwarandra. De sökte aldrig mera bwarandra, och nämnde aldrig hwarandras namn; omtalade nås gon den ene brodren för den andre, swarade den tilltalade ide, utan fick en mörk uppsyn. Förgäfwes söfte Elisadeth att medla fred, mer ändels fick bon intet swar, od om hon någop gäng funde locka fram ett sädant, blef det blot: en förbannelse od) löfte om ett ewigt bat. En gång möttes de på kyrkostigen, der de kastade en mörk blid åt hwarandra. Conrad wände tillbafa och gick ide i kyrkan. Jfrån den nat: ten gick Henrik ide mera i skogen; ban förmåds de fin wälgörare, herremannen, att öfwerläta ett arrendeställe åt bonom, och fort derefter gife te ban fig. Det gick emellertid trögt för hos nom, han fick flere barn, oc) bans hus bem softes alltjemt af sjutrdom. Hos Conrad deres mot lyckades och utwidgades hans werksamhet, han tänfte ide på att gifta fig och någon bös. fa fom ej beller mer i bufet. Elisabeth delade fig emellan bröderna. Hon