Helsingborgs-Posten – 7 januari 1860, sida 2

bodde säsom förut bos Conrad, men sökte tifwäl att wara iill hjelp och nytta i Henriks bus. Conrad frågade aldrig bwartbän hon gick eler hwarifrän hon fom; men bor sökte likwäl få mycket möjligt war, att dela fig lika emellan dem, liksom hon fruktade för den tysta afunden, vwilfen bon mera anade än förmärkte. Der gick beständigt tillbaka för Henrik, oh Elisabetb dade gerna anmodat Conrad att hjelpa bonom något; men då Bon lät några ord undfalla fig ull Conrad om brodrens bebofwer, log han med skadegladje, och då bon en gäng i Hens rifs bug beklagade att bon ej wågade bedja Conrad om en liten bjelp till dem, swor Henz rif förbittrad, att ban förr wille fö bustru och barn dö af hunger, än mottaga en bit bröd ar fin broders band. Men, trotsiga menniskosinne, du fom är få färdigt nedkalla bemsökelserna öfwer dig, fe nu, buru du hjelper dig ut af nös den! Henriks hustru blef sjuk och sängliggande, barnen saknade skörsel oc) wärd, skatterna fuls le betalas och der fanns intet i busct, od) Henrik wisste ingen utwäg, hwart ban också wille wända fig. Från detta eländets hus fom Es lisabeth i den förut omnämnda månskensnatten, och dessa bekommer anförtrodde bon den unaa jägaren, Då hon fatt ensam med honom i ffos gen på gräswallen. Dagen derpå fom jägaren till Henriks hus, då Elisabeth war der, od) presenterade fig fås fom flickans trolofwade. Henrik bade ide fins ne för annat än för sitt oupvbörliga grubblans de buru han Mulle funna skaffa unväg till flats ternas betalande, få att bans sjuka hustru ej skulle komma att sakna bus och bem; men ban mottog likwäl jägaren wänligt od) fade: Elisabeth är en bra flicka, bon skall göra er Iyd: lig, men Ni kommer in i en olycklig illasinnad familj; tag er wäl i aft för hwad Ni gör. Men jägaren aftade ej på denna erinring, ban fatt od) äsäg med gladje, med hwilken lätthet och såkerhet hon utförde en busmoders kall i det försammade buset, oc) med bwilfen tillgifs wenhet od) förtroende bäde den sjuka od bars nen litade till benne. På bemwäågen fade Es lisabeth till bonom: Med Conrad lär det ej nå få lått, till bonom mäste jag bana wägen för dig, haf blott tälamod. Och hon bade rätt; ty knappt bade Elisabetb berättar om jägaren oc hans kårlek, förrän Conrad utbröt i wres desmod: bellve ån jag will fe en jägaretröja inom min dörr, jagar jag Bia ur buset; männe jag ej baft nog af det folfere Och han gick och brummade bela dagen od) wille ej tala med Elisabetb. Hon fann fig täligt i sin ställning och tröstade fig med den trogne Waldmans bes jök. Hans busbonde bade lärt bonom att upps söka Elisabeth, få snart han nämnde hennes namn och pekade nedät wägen till byn; och mänget litet kärlefsbref war gömdt under hans fora balsband. Hunden war tlifa få gerna bog flican fom bog fin herre, och ofta behöll hon bonom hos sig till dess bon begaf sig ästad tid det aftalade mötesstället. Nätterna hade nu blifwit längre och mörkare, så att Elisabeth mäste upphöra med sina aftonwandringar; men för att icke saknas sör mycket och för ofta af Conrad, gick bon till fin wänskapstjenst i Hens riks bus bittida om morgonen, sedan hon oms besörjt fina sysslor hemma. Men då bon fom dit en moraon, emottogs bon med flagan af den sjuka qwinnan; Henrik bade redan i dagbräckningen gått ut och war ännu ej äterkrommen. Det äldsta af barnen bade sökt honom öfwerallt i byn, men förgåfs wes, och den sjuka war sjelf öfwertygad, att ban ej war der, ty hon wifte, att han hade