brodertvisten. (Forts. fr. ur 1.) Jngen fruktan oroade Conrad, och med af glacje klappande bjerta hörde han ett djurs prasslande steg i buskarna. Med säker hand lus de han an, och tjuret störtade till marten. Knappt äterballande ett jubiande batlob sprang han till stället, då en skepnad plösligen reste fig framför honom med upplyftadt gewär. De: war tjut nog för honom att funna känna Henz rifs dleka od) hotande ansigte. War det mors gonens dagg eller ängesiswett, som droppwis låg rå bans panna? Hcurik upplyftade läng: samt gewåret till finden och fade med en dof siamma: fafta bössan ifrån dig! Conrads första rörelse war också att höja sin bössa; men han erinrade fig, att den ide mes, ra war laddad oc) lär den äter sjunka. Han war i brodrens wäld, od detta mörka ansigte, fom starkt sirerade honom, tycktes ide lofwa nägot öfwerseende. KHafta bösfan! upprepade jägaren äter hos tande. Behåll adjuret och lät mig behålla bögfan! sade Conrad, od) förfökte att tala med lugn. Hand ord uppretade Henrik, Ditt lif tills hör mig, fade han med wildbet, men jag will åätnöja mig med gewäret; för sista gång, fatta det ifrän Dig! Conrads band trycktes ännu fastare om mans net, ban kände en brinnande önskan att det bas de warit laddadt; men efter fort besinnande fas de ban bedjande: Låt det nu wara godt, Henrik, och låt mig gå och behålla min bössa, jag lofwar dig, att det stall wara för sista gång fom jag jagar,