Helsingborgs-Posten – 30 december 1859, sida 2

sin lilla kaka troget och kristligt med sig till den, som egde mindre än han. J ordets meft widtomfattande mening war han eu berde för sin bjord; under det han waksamt sörjde för sina ähörares själar, glömde han icke att de woro menniskor, som behöfde föda kläder och tak öfwer hufwudet, — säsom en fader tänker för sina barn, tänkte ban för dem, — och de älskade honom ock, säsom tacksamma barn älska en god och huld fader. Det war pä kyrkoärets sista Söndag; min man predikade och tog till ämne: Barmbertigbeten berömmer fig mot domen. J anledning deraf utwecklade ban buru Guds barmbertigbet öfwerröstade hang rättwisa i sitt förhållande till dem, hwilka enligt Frälsarens befallning och efterdöme sjelfwa utöfwat barmhertigbet. Det war tillifa stor nattwardagång, och fom han ej haft något biträde, kände han fig mer än wans ligt trött, och efter slutad middagsmältid lade ban fig på fin foffa och föll i en tung fömn. — Jag satte mig wid bang fida och, läsande i en andelig bof, kastade jag då och då en blid på de kära älskade dragen. Jag tänkte mer på predikan jag hört är boken i hwilken jag läste, — och ofriwilligt wandrade tankarne omkring, stannande wid några of wära sockenboer, une drande hwad introck de mottagit af det i mitt tycke herrligt utförda ordet. En rik possessionat, boende inom den lilla församlingen, hade ock med sin familj warit i kyrkan; ban war af greflig börd, men andryg och tillika en werldens träl; förtryckande sina underhafwande, lefde ban i split och osämja med grannar och anförwandter; yan Hade äfwen ofta på ett särande fått bemött min man, bwilken saktmodigt och stillatigande förbigått hans förolämpningar. Genom bullret of en ankommande wagn wäds tes jag plötsligt ur mina tankfulla drömmar. Jag pic till fönstret, och genast igenkände jag det lysande ekipaget från Edebacka. Fag trer, fade R., hastigt uppwaknande, latt bär fommer främmande; men innan jag hann hwarken att swara eller gå ut stod grefs wen inne i min mans lilla anspråfslösa fams mare. Grefwen war synbart upprörd; röda, mwåge lifa flammor kommo och gingo på bans ansigte. Å fattade han min mans hand, i det han ade: Tack, Herr Pastor — tad .. .tillade han med eftertryck. vFör hroad? — frågade R., secende honom djupt in i ögonen, För .. för ... Jag stod just nu wid dörren, i begrepp att aflägsna mig. Sty nef, blif qwar, Fru Paftorffa!l Hwad Gud hör, må äfwen ni böra. — Jag bar en tid umgåtts med en swart tanke — den, att till min förmån begagna mig af en 10 årig, för några mänader sedan förfallen skuldsedel, fom egaren af densamma, en 8O-årig gubbe, förs summat att till omstrifning öfwersända mig — — min hustru och mina barn wille gå iill skrift i dag — — men jag — funde det ide, Tata Gud för det! fade med stark tonwigt min man. Paftornd predikan i dag — återtog ban — war en lagens hammare, fom slog ett fraftigt flag vå min bröst, och fom öfverfec munffänten sade till Pharao, fåger äfwen jag nu: Jag kommer i håg idag mina synder. — Genom en oförmodad händelse bar jag blifwit i tillfälle att igenlösa min revers — och fan man genom penningeupvoffringar försona hwad man brutit 2