Helsingborgs-Posten – 30 december 1859, sida 2

undergörare; man twingade mig att blifwa läkare, och vå någon fara warit för banden bar jag oftast tillkallat biträde, men den gången war jan lycklig. DD Dm jag känner min Herr Bror rätt, inföll frin:;rädet; få fick din pung en och annan på fönving genom connaisansen. Sin fen . . . bwad betyder det? man wrås fer få ofta ut penningar när det ide beböfs, och då har man inte att flaga öfver dem fom fomma till nytta, B—3 år nu en lycklin mafe och familjefader, och om skankerna uppbört, få har ej wär forrespondens asstannat. En gång om året skrifwa mi till bwarandra; men nu är jag säker att wår goda Fru N. har vågor att säga of. YXa, det bar jag, fade hon med en röst få djup och warm, att man börde det den gick från bennes hjerta. Wisserligen, fortfor bon, iskulle det wara en skön känsla att nägonsin funna finna sig fullt beläten med en enda af fina handlingar; men hwad wille wäl den fåne slan säga mot den bimmelska man erfar, då man, om den man öfwer allt annat älskar, i sanning fan säga: ban bar bunnit Gud få nära, fom det för en swag dödlig är möjligt. Hon gjorde ett uppehäll, men fortsatte: Min man war en obemärlt komminister vå landet; men inför alla werldars Herre kanste mer s sedd än den måftige, klädd i purpur med spåra i fin hand och krona yå sitt hufwud — hela haas wandel war ett efterföljanswärdt exempel för of alla — blott en enda dag ur hang defs nad, fom tillika war en glanspunkt i min, vil jag berätta. Min man förestod ett i Sfärgårdstraften beläget, ganska litet sacellani; men wid ärets slut gingo, oaktadt hang små inkonmster, debet och fredit alltid ihop och dessutom delade han af