Helsingborgs-Posten – 12 december 1859, sida 2

wille. Så föll det mig en dag in, då jag gick uppför trappan till Börsenhalle och jag såg min wän Schmidt framför mig, ur hwars ficka plånbofen stack fram, att knipa denna. Jag wille gifwa honom en lera för att wara få oförsigtig, !sänkte jag, då jag gick bakom hor nom, drog skickligt upp plånboken, stoppade den på mig och gick sedan raskt till höger förbi, för att fe honom komma och fägna mig åt hang öfwerraskning, då han saknade sin prlånbok. Då jag wände mig vm, såg jag honom oc slingra fig fram genom den honom omgifs wande mängden, gripa i sin ficka och sedan wända sig åt sidan, der jag stod. Men, o himmel! Ni fan ej föreftålla er min förffråcs felse, då jag såg framför mig — ej min wän Scömidt, utan en för mig alldeles fremmande person. J samma ögonblick föll det mig tungt på själen hwilken oförsigtighet jag begått. Blos pet steg mig åt hufwudet och dethvindlade för mina ögon. Då jag återkom till besinning, strirrade jag ånyo på fremlingen, m en såg bo: nom nu endast hastigt förswinna. Ä Hwad skulle jag göra? Naturligtwis måste jag återlemna plänboken åt def egare. Men hur skulle detta ske? Jag wisste ej hwem han war. Papperens innehåll kunde wäl möjligen för mig upptäcka hang namn, men med fwils fet ansigte skulle jag tråda fråm för den föroz lämpade mannen och säga: Min herre, hår år er plånbof, fom jag nyss tog ur er ficka. Den enda ursäften för mig bestär deri att jag tog er för en annan, från hwilken jag kunde tills (åta mig att taga hans plånbof.7 Hwad skulle ren fötolämpade mannen swara härtill och frame förallt: hwad skulle han göra? Hade han ej rätt att swara: 7MNi, afskywärde odugling till ficktjuf, är skuld till att en werel blifwit mig protesterad, att jag icke kunde afsluta en förs delaktig handel och att jag förlorat en dyrbar tid, art ej tala om den oro, hwaruti jag blif wit försatt genom plånbofens förlust. Er his storia klingar mycket likt en humbug, och ni återger mig sannolikt min egendom endast der: före att ni måste frukta för att blifwa upptäckt. Dessa slags förbrytefser ske alltför ofta, och jag anser det fom min pligt att ofwerlemna er åt polifen. Ja, det kunde han säga och behöfde endast skicka efter polisen för att få mig arres sterad. Tå skulle jag warit förlorad. Poliss mästaren skulle hafwa skakat på hufwudet, när jag börjat tala om mitt dumma skämt, och Haf: wa sagt att dermed kunde hwarje ertappad fidtjuf ursäkta sig. Jag hade blifwit dömd fom tjuf, och om endast ett års fängelsestraff blifwit mig ådömdt, skulle jag kunnat tala om lycka. Dessa och dylika tankar foro mig genom hufwudet, då jag med raska steg gick af och an i läserummet och tänkte efter på hwilfet fått jag skulle funna draga mig ur den snara, i hwilken jag fångat mig sjelf. Hwad i i all werlden skall jag göra? uppres pade jag immerfort, i det jag med singrarne widrörde den fördömda plåndoken, fom war wida tyngre än jag tänkt. Hur skall jag åter få den till sin egare? Sådant har ju ofta skett, efter hwad man läser i tidningarne. Låt fe bwad jag har att göra utan att blifwa uppläckt. Ah, nu har jag det! ropade jag halfhögt. Jag gör ett pafet deraf och skickar det på posten. Hwilken dåre war jag, fom ej genast tänkie på det! Med lättadt hjerta steg jag upp för att lem na rummet då — o fasa — fer jag wid dörs ren den plundrade herrn i samtal med twå karlar, i hwilfa jag, oaktadt deras bemödanden att ej blifwa igenkånde, upptäckte ett par poliss uppsyningsmän. De hade posterat fig wid dörs ren för att skarpt observera de utgående. En ny, ännu fruktanswärdare förskräckelse grep mig wid denna syn. Under dessa omftåns digheter skulle egendomens äterlemnande anses som werkan af fruktan och ej af hederskänsla. Der stod jag fången, med bewiset på mitt brott i min ficka, bewakad af fyra loögon, från hwilka jag söfte hålla mig på så stort afständ som möjligt, i det jag låtsade fördjupa mig i lågs ningen af tidningarne, då jag fruktade att min sinnesrörelse skulle förråda mig. Hwad skulle jag ej welat gifwa till, om jag kunnat gå ut fom årlig man, få fri fom jag fom. Men der fatt jag, darrande fom en tjuf, bewakad af pos lisen, och kunde hwarje ögonblick blifwa arres sterad, med bewiset på min örott i sickan. Den fördömda plånbofen! Hur spejade jag ej oms kring öfwerallt efter en wrå, dit jag obemärkt funde smyga den. Efter nägon besinning sade jag mig dock att detta endast skulle göra saken wårre. Jag war utan twifwel redan obferves rad och skulle genast arresteras wid hwarje misstänkt rörelse. Om de också nu arrestera mig, sade jag med förtwiflad ansträngning att lugna mig, hwad frulle Då ske med mig? Jag är känd på börs fen; ingen skall tro att jag är en ficktjuf. Jag fan förete tilljredsställande bewis att jag är en årlig man — men, måfte jag åter tillägga, man har funnit en fremmandes plåndof i min ficka. od) jag fan ej neka til att jag stulit den för en timma sedan. Nej, bur jag wänder mig blir jag altid en tjuf. Ingen sktall tro mig; saken är alltför osannolik, och jag stulle sjelf ej fätta tro dertill. J detta ögonblick lades en hand på, min skuldra och jag käunde blodet wika ur mitt hjerta