od) mina fnån darra, förlorad menniska. Hwad i all werlden går det åt er, Engel? Ni fer ju blef ut fom döden, fade derpå en röst till mig, i hwilken jag till min eändliga glädje igenkände en af mina affärswänner. MN, är det ni, Sdulg rovade jag, frampe aktigt tryckande hand band. JFag beftnner mig werfligen bögst elandig. Jag bar råkat i en fördömd knwa. Will ni bjelpa mig ur den? Svad för en fnipa? frågade Schul.Har ni kommit HU forta med banken? Jag är tywärr i dag sjelf något knapp, men fan fanffe i morgon tjena er, om beloppet ej är alltför höpt. Nej, fade jag, få är det ej — detz är någonting tusen gånger wärre. Värre än det! ropade Schultz. fan i bela werlden wara wärree 27 Shulg, fade jag, rodnande af blygsel upp til pannan: Jag har en fremmande persons plånbok min ficka. Jag tänkte drifwa ett skämt med Schmidt, då jag för sent blef warse, att jag förgripit mig på en fremliug. Hwad skall jag nu göra? MNaturligtwis gifwa honom plänboken äter, swarade han, i det han mätte mig med en fall föraktfull blick. Dertill är det för font, fade jag. ÅWid dörren stå redan twå polisuppsyningsmän, fom fremlingen bemtat, och hålla wakt, oc jag fan ej gå ut utan att blifva upptädt. Det är en elaf faf, en mycket elak Tak, swarade Han, kastande slygga blickar på dörren. Jag begriper werfligen ej bur ni skall komma ifrån saken. Jag inser ej Heller hur jag der wid fan wara er behjelplig, och då saken fans nolikt kommer att taga en allwarsam wändning, måfte ni inse, att jag stulle göra mig fjelf Jag ansäg mig för en Hwad misstänkt, om jag längre samtalade med er. Lef derföre wäl, berr Engel. Jag önstar att ni måtte komma belslinnad från affären. För himlens ffuld, Shulg! ropade jag, warseblifwande bans kalla, föraktfulla blickar. MNi anser mig wål cj i stäånd att funna begå något dylift och skall tro att allt skett oaffigtligt od) utan att wilja skada mannen. Om, herr Engel, jag will bwarken wara edswuren eller domare i denna faf, fade Schultz, men något befynverligt fer det ut, att nitänfar fremmande personers fickor på kanske betydliga summor, utan att weta om ni känner dem eller ej. Ni säger wisserligen, att det warit ett dåligt skämt; fanste är detta ocksä bändelsen, eburuwål jag mäste tillstå att jag ej inser egent liga pointen deruti. . För ingen bändelse skall ni dot förråda miga? frågade jag i beswärjande ton. Rej swarade ban, förräda er ffalljag ej; det will fäga, tillade han med sträng blick, om ni fullföljer er nuwarande afsigt att äterställa plänbofen. Dermed wände han fig om och aid ut. För Guds skuld, få är jag förlorad! mums lade jag för mig sjelf, under det swetten lackade ur min panna. Han anser mig för skyldig. och få stall det gå mig öfwerallt. Hwad skall jag göra? Jag skall aldrig funna se dessa loögde polisberjenter i ansigtet. Utan twiwel kommer jag att fä tillbringa natten i fängelset med andra tjufwar. Hwad stall werlden tänka om mig? Owad skola mina wänner, hwad stall min fästmö säga om mig, när de höra att jag är en gemen spetsbof, en fidtjuf? Näåra wanmåktig af sinnesrörelse, stödde jag mig mot fönstret och stirrade ut i den tomma romden. Det war eftler klockan ett, och skaran, fom fyllde läserummet, började att aflägsna fig. Inom få minuter kunde, utom mig, endast ännu nägra få personer wara inne, od vpolisberjenterne ffulle då ej bafma någon swärigbet mer, att päträffa mig. Jag sökte att göra mig få statk fom möjligt, för att förbereda mig rå hwad fom komma skulle, i det jag gick af oc an i rummet. Då ser jag plötsligt — Schmidt inträda. . Sdmidt! rovade jag nästan öfwerljudt, i det jag wände mig till benom. Men Engel! swarade ban, fattande min band. Hur fer vu ut, — ywad går åt dig? Ja, mocket, frorade jag oc berättade för honom allt, fom passerat. Schmidt åhbörde mig tigande od mycket allwarlig. Aven Du skulle funna tro, att jag welat föra nägot ondt? rovade jag, fruktanswärdt upprörd, då jag warseblef att han höll ögonen rigtade mot marfen och ej såg upp. Mij, Engel, svarade ban, lika allwarsamt; jag känner din olydiga böjetfe att stålla til fpektakel, men safen fer mycket illa ut och jag fruktar att det blir swärt att öfwertyga andra om din offuld. Men du skall wäl göra något för mig, Schmidt 27 fade jag. O ja, såkert allt bwad jag fan. Hur heter berrn, hwars plänbok du tagit? Jag will på till bonom och söka orrangera saken. Men dena mäste wi göra genast. Lur beter han? Ja, wet jag wäl det? Jag har ingen idee derom. Jag måste undersöfa plänboken för alt få weta bang namn, men tror du wal att jag fan göra detta obemårft 2 Det mäste du riffera, swarade Schmidt. ÖR in i wrån der och fe efter. Men gör det fort, w ingen tid är ar förlora. Med darrande händer tog jag fram den olyckliga plänboken och läste namnet på klaffen. Den tillhör St i Wandrahn!, hwiskade jag till Schmidt. För tusan, det blir allt wärre och wärre; med honom kommer det att stå bärdt, ty han anses wara utomordentligt ped antisk. Jag will emellertid försöfa hwad fom läter fir göra. Wänta bär, odå, tillade han sagta, frutte nä got bända dig, innan jag är tillbafa, få font mer jag genast efter till fladåhufet. Dermed fyndade han bort. Man tatar ofta om personer, som botas med skeppebrott eller andra sjöfaror, om de frufs tanswårda timmarne före en drabbning eller De ängestfulla minuterna innan kommando ordet fyr gifwes wid en duell, men jag tror att berwid ej lides hundradedelen mot bwad jag utstod under den timma fom följde vä Swmidts bortgång. Börstimman war slagen, mängden slingrad, få att på fin böjd fyra personer fars nat qwar i läserummet. För att ej göra mig misstänkt genom att gå omfrina, lutare jag mig ned öfwer Times och tycktes läsa ifrigt, under det jag noga bewakade dörren oc) polisbetjenterna. O, buru länga blefwo mig ej dessa mis huter och buru längtade jag ej efter att Schmidt stulle komma tillbaka! Då jag äminstone för hundrade gången wäne de mina ögon mot dörren, fåg jan polisbetjens terna inträda. De gingo flera gånger upp och ned, och eburu jag ej höjde ögonen från tidningen, fände jag doc att de skarpt betraktade mig. Sedan trädde en ar dem nåra intill mig, lätsande fig söfa någon tidning, ywarwid ban fixerade mig. Andedrägten stockades på mig och jag funde med möda hålla mig upprätt. vSkulle ni lunna wexla en 50 -tvalerfedel mot furant 2 frågade ban plötsligt, i det ban lade ena banden på min skuldra.