pratade en bop dumheter om lefnadströtthet, om ett bögre mål att lefwa för o. s. w. — Och ni swarade honom? — Som jag borde. I min dubbla eaenskap af far och werldsman fade jag bonom att när man war baron, rif och ung, få bade man in: gen annan bestämmelse bär i werlden ån att njuta deraf. Den regeln bar jag följt od, gudskelof, jag bar funnit mig wål deraf. — Widare, min berre. — — Widare, såger ni, min fru. Om förlåtelse, men jag tyder werkligen att jag redan sagt nog för att läta er förstä att jag uppfyllt min pliat. — Dbeftridligt. Men hur slutade ert samtal? — Det slutade, som jag redan haft äran säga er, med mina faderliga förmaningar. Ni wet att allwarsamma samtal icke roa mia och derför git jag min wäg, lemnande ät Alfred fjelf att begrunda mina ord. — Och Alfred? — En awart derefter såg jag Alfred som en galning jaga genom parken på fin gråa fåimmel, Ett präftigt kreatur. Elfwa awarter och twå tum. Jag skulle hafwa lust att byta mig till den af honom. i — Du falla, bjertlösa egoist! — tänkte fris herrinnan inom fig, men bögt fade hon: — Ni bar ingen aning om bwad fom war orsaken till Alfreds swärmod. Jag tycfte ni nämnde något om en hemlighet? — Alldeles, min nådiga, alldeles. Han mår ste bestämdt bafwa nägon hemlighet. En ung man bar alltid hemligbeter. — Det är förmodligen derföre fom jag få sällan får del af edra fmå äfwentyr. — Ni är elaf, min frihberrinna — swarade baronen, bögligen smickrad af att få der indi rekte räfnag bland de unga. — Men bemligbeten? — Ar efter min förmodan helt enkelt att ban leds bär på landebygden och det finner jag för min del ide det ringaste befynnerligt — swarade baronen och gäfpade. — Jag fås ger som salig de la Gardie i werlden sade om Carl den elfte: wi måste hafwa ut den bussen, ban gör, gud straffe min, ide godt bär hemma. e hbögförnäma mafarne ässkiljdes sedan bas ronen med en ceremoniös bugning, erinrande om menuetternas glansperiod, tryckt ytterligare en koss på fin busrus band. Kommen ur får longen, der ofwanstäende samtal egt rum, mum: lade ban mellan tänderna: — Det är en werfs lig wåmjelse att blott fe bennes kantiga figur och knotiga fiugrar, men bwad skall man göra? man maste rädda skenet här i werlden. Och baronen gick åt parken för att räfa den wackra kammarjunafrun och friberrinnan bade en tete a tle med en gammal wån i buset, fom lesde af bennes wälgerningar. Det bögs förnäma beriskapet war dock ett bäde lyckligt och ett aktningswärdt par i werldens ågon. Det war under Ramlösas glansperiod, hrwils fen med safnad och smärta ibagkommes af Skånes förnäma werld, fom dock nu yckes wara på god waåg att änyo ätergifwa den wads ra belsobrunnen dess fordna glans. Ordensprydda berrar i iysande uniformer, bland hwilfa fom alltid utmärkte fig den pryds liga och rifa husaruniformen, fladdrade der lika fjärilar från blomma till blomma, öfwerallt ströende kring fig dessa lätta och i sjelfwa werfet innebållslösa artigheter, hwilka dock göra sällskapslifwet få angenämt och hwilka endast tadlas af dem, fom till följe af bristande werldås wana sakna förmåga att uttala dem. Ingenting år wanligare ån att böra en tölp yttra fig med farakt om ten fina sällskapetonen, men kunde wi låsa i bang inre, skulle wi der finna att detta föraft är endast byckladt och afs fer att dölja en brist, fom ban djupt och fmårts samt känner. Den skänska noblessen bar alltid utmärkt fig för fin aristoftatiska bällning oc fina fina, eles ganta manerer. Den år i allmänhet rif och samma egenskaver, fom wi tadla hos mannen af medelkiassen, sinna wi belt naturliga hos den rife ädlingen. Några berrar, bland hwika mi återfinna bas ron Alfred Stålswärd, storo i en grupp inter arpmna i ett lisligt samtat med bwarant ra. De glödande blickar, fom då och då kagades på några i närbeten rromenerande unga damer, gjorde innebället af deras samtaf ofvifelafe tigt. Och buru war der väl möjtigt för unga, lefnadeglada mån att tola om annat än de fröns beter, fom blomstrade få i teras omedelbara närhet. — Din fofter är förtiusande, min käre bas ron! — bwiskade en af löjmanterna i Alfreds öra. — På min åra, en fomvlett slönhet. — Ett sädam omdöme, fäldt af en få yprafe tiserad fännare, är oändligt smickrande för Aus gusta och jag skall ej underråra att gifwa hennk del deraf — swarade Alfred skämtsamt. — Såå, min herre, edra wänner skulle då ej wäga yttra Ka i er nårvaro — inföll en af de andra — af fruftan för att ni skulle vel. gifwa deras ord åt dem, kring hwilka de wåndt fia. Jag instämmer i min wän löjmantens yttrande att er syster är en förtjusande warelse, men för fan, min herre, jag är i ständ att sjelf säga henne det wid första lägliga tillfälle. — Betwiflas ingalunda — swarade Alfred leende — ni är wan mid att berätta damerna denna nyhet, berr grefwe, oc om de också tu 2—— ———— sende gånger bört detsamma, få ledena de lif: wål altrig wid att böra det omigen. — Apropos skönheter, mina herrar — af bröt en herre, som pätagligen war något äldre än de andre, få bar jag här wid belsobrunnen upptäckt en ung flida, fom sans comparaison med de förnäma damerna, i sitt flag är en utomordentlig skönbet. — Berätta! Berätta! — ljöd det i korus. Den gamle herrn, en af deesa reuser, fom alltid finnas wid badorter, och som anstränga fig of yttersta förmåga för att i det längsla funna bevålla ett sken af ungdomlighet, sw arade slravitetistt, säsom det anstår den, hwilken för en nysifen publik skall meddela en wiglig nyhet: — Lockar så blonda som dem, hwilka prydde Baldurs Nanna . . . finder få stara fom morgonglans krina fält af fnö . . . en panna hög och ren fom himlens hwalf .... — Nej, berr kammarjunkare — utropade Alfred — nu blir ni få poetisk att ingen begriper er. År hennes panna få hög fom himfabraltz wet, oc) bennes öfriga figur i proposition Pers efter, få blir atminstone icke jag en af hennes beundrare. Hon fan då ide raknas till det fina fönet och tyckes hafwa mera likhet med en hwalfisk än med någon få ndtlig skönhet. — Ni lätsar er ej begripa mina poetiska hfnelser — swarade berättaren något stött — jag will då yttra mia mera prosaifkt, såsom der egnar sig uär man har få prosaiska ahörare. Således, mina berrar, den af mig urrtäcta stönbetekällan är frislare och flarare än den, fom qwäller ur berget derdorta . .. — Nej, nu börjar ni ju äterigen med edra postis ffa utflygter, min bästa kammarjunkare — afbröt en ung löjtnant strattande. — Wi bryr of ide om hwarfen den naturliga eller skönhetställans må Hwar finner hon?