något tvång bårutinnan och för det andra fer den, fom få tetraktar nattvarden, uppenbarligen mer på banden, fom räder den heliga gafwan, än på natmardens Herre sjelf, fom meddelar fig i sakramemet utan affeende på handen, genom bwilfen det sker. Och har wål en födan, bwilfen i nauwarden ide fan slilja den heliga Guden, fom i kärlek meddelar fig, från den fyn: diga handen, fom meddelar, och som icke issjelswa den fafromenterliga föreningen med fin Fråls fare fan finna uppbyggelse nog, wid nattvarden att göra? Det är mer än nog att man för hane skull fuftat lagar, hwarigenom, om de ej sardeles försigtigt bandharwas, upplösning af församlingen sasom menighet äfwentyras? en andra frägan är: hwilken skulle följden blifwa, om en lag utjärdades, fom loste sockendandet i den mening ordet här tages? Antingen skulle den blifwa ingen, och då bes höftes icke lagen, eller lunde den blifwa ganska wådlig, od då bör Den ej utfärdad. J de större städerne t. er. Stockholm få sockneboarne, äts minstone af den rörligare flassen, låta inregis strera fit betyg hos hwillen pastor de wilja, och sedan behålla det sjeljwe. De gå hos ho: nom till nanwarden till def de behaga trans: portera betyget till någon annan, och flytta emels lettid hwart de önska. Der är socknebandet således redan få till wida löst. Men någon hwarken god eller ond werkan har deraf hittills förspotts, undantagande åtskillig oreda. Aunors lunda komme det troligen att gå på landet i de mera fast organiserade menigheterne. Hwar och en lat och försumlig person, som af pastor i sin christendom efterhölles, skulle genast wända lig till fin granne. Afund och split skulle upp: lomma grannpastorer emellan, twedrägt och ve nighet mellan lärare och åhörare. På ett tälle skulle ofta en eld: och swafwelpredikant, om drager folk, samla omkring fig hela fort: har, under det andra kyrfor, säsom det stundom Per i Denmark, stodo tomma. Och gäfwors wa, häfoffren skulle härwid ide spela den obes odligaste tolen, sasom erfarenheten redan på många ställen wisar. Det torde saledes i denna del wara bässralt tanna wid den lösning af sockenbandet, som edan år, och som af sakernas eger förhållande jar uppfommit. Den år naturlig, den år till: äclig, och någonting derutöfwer skulle fannos if framfalla eu wårre ondt än det man will ota. .