Helsingborgs-Posten – 21 november 1859, sida 2

J werldens ögon. r hwardagslifevet af J. Dm, TD författare till apenfmeren, Eu reddarmadam, m. fl. södra länderna afstänger sig den ena n få mycket fom möjligt är ifrån den abwar fruftar der att wäcka fina gran nesjuka och söker derföre att för wmerle nm dölja allt, fom är honom dyrbart, nalista husen bafwa derföre fillan föngatans en grå skroflig mur tillåter ej arserande att ana biwad fom finnes före. Och denna bemlighetsfullbet är änder en nödwåndighet, ty finge Des au ringaste aning om attnågon af bang r bade mera än hwad fom för dagliga twore otterst nödwändigt, få skulle det il icke broja lange innan den rike äfe brottsliga och den brottåliges egenz sterad. Despotismens förbannelse hwi dc of naturen mest lycktigt lottade h häri hafva wi förklaringen till den öfullbet, bwarmed alla andra än Des och dessas gunstlingar måste omgifwa entalern bemödar sig derföre om alt ns önen, wora sanig och eländig och Fall srelar ban fin rof få wål att sitt lis igenom lyckas dölja fina merfs omar för sultanens spårhundars giriga elt annonunda i Europa. Här gär tas förnämma sträfwanden ut på att i medmenniskors afund; bär will den islan wara bättre än dem andra ål ögon. Det egentlina wårdet blir en wudsafen ar werldens dom. Hwad t wål att en person har snille, talan: ger, att han alltid strängt följt hederns od) redbarbetens lagar, om ide wersden tror det? Och å andra sidan, bwad gör det om en menniska saknar dessa egenskaper, när blott werlden tror att hon har dem? Wäl ligger det sanna wärdet inom menniffan, men uppffattninggwärs det fager på ytan. Huru ofta är ide menniskan i sjelfwa werket en belt annan än den bon synes wara i werls dens ögon? Mången gång är dlädligbeten ens dast en mask för den mest fråtande bjertesorg och ken af werlden så kallade melanfolikern strattar ofta i mjugg åt denna samma werlds darflaver. Lockan tycktes bafwa slösat fina rikaste bhåfwor på den unge baron Alfred Stälswärd. Börd, rikdom, ett bebagligt yttre och ett anger nämt fått att wara gjorde honom till damernas aunstiing på samma gång fom bang glada lynne, bang benägenhet för äfwentyr, hwilka ofta urartade till pojkstreck, gjorde vonom afbåls fen bland bang fomrater och jemnäriga. Od likwäl war ban ide lycklig. När ban efter en i muntert glam tillbragt dag återigen befann fig ensam med fig. sjelf oc fina tankar, hade ban en dunfel, men ofuflig aning om att han dock war ffavad för något högre Ändamål än att säna damerna artigbeter och wara balernas och dryckeslagens bjelte. — Min nådiga — fade en dag hans far, en gammal gränad hofman, till fin likaledes på hofwet uppfödda friberrinna, — wår färe Alfreds utseende börjar werkligen oroa mig. Han faller af mellan bwarje gång jag fer hos nom, hwilket i förbigående sagdt ide är färdes les ofta, ban är fnart få gul i ansigtet, fom ett af mina gamla familjeporträtter, med res fpeft till sägandes. Nägot felar pojken, det är tydligt. — Din skarysinnigbet bedrager dig aldrig — swarade friherrmnan med ett af sina nådigaste smålcenden — men dock tyckes det mig under ligt om något skulle fattas honom. Han hin: ner ju fnappast uttala en önskan innan den är uppfylld. — Ja, det är befonnerligt — fortfor baronen — ban bar de ypvperfta bäftar, de rifaste equipager, bang stöfware hafwa ett ypperligt wåderforn oc) bang windtbundar äro snabba fom winden. På kalerna le alla damer emot bonom och berrarne afundas hwarandra hans sällskav. O, en far observerar alltid det der. — Äfwen en mor, berr baron, fer med glä dje och flolibet fin sons triumfer. Men hwad tror ni fon fattas honom? -! ö — Jag met det ide, men jag tror mig wara någon bemlighet på spären. För ett par dar gar sedan, då jag händelsewis gjorde en liten promenad i trädgärden — — — — J bwad affigt, om jag fär fråga? — afbråöt friberrinnan något spetsigt. — J hwad affigt, frågar ni, min nådiga. Bab, det minnes jag werkligen icke. — Ni bar dåligt minne, herr baron Nå ja, sådant kommer med åren. — Hwad befalls, min fru? Jag har ännu ingen älder, som är wärd att tala om. — Ni har rätts ni år ännu ej för gammal för att ha edra fmå färlefgäfwentyr Ad 1 ringa efter ett var wackra ögon. Det tar jag på intet fått illa upp, men om jag icke längre är er älskarinna, så bör jag wäl som hustru wara er förtrogna. — Ni är charmant, min fru — fade bofs mannen och förde friherrinnans juvetprydda band till sina läppar. — Ni år i sanning en dam af werld ... Oh ett gammalt fult troll — tillade han inom fig. ee —SASD VO VV MM —— — Ni smickrar mig, berr baron, men ni förtienar samma artigbet tillbaka. Låtom of; doc nu upphöra att säga hwarandra grannlater od) låt mig i stället weta bwad ni fag sedan ni skiljdes frän min näpna fammarjungjsru. — Er kammarjungfru? — Som jag säger, berr baron, min famsmarjungfru, fom med begärliabet tycktes lyssna till samma artiga smicker, bwarmed ni fordoms dags få wäl förfled att fänga oerfarna bjertan. Baronen firök fig sjelfbeläten om hakan. Jnz denting fågnar mera gamla roucer än alt böra att de ännu funna eröfra ett qwinnohjerta. — Näwäl då, min fru, jag will wara upps viftig och tillsta ant jag werlal nägra ord med er kammarjungfiu, eburu jag icke precist will påstä att jag fade benne några grannläter; jag bar bortglömt det der bär på landsbygden. För att tala hofwets spräk, måfte man inandas hofluften. Försankt i djura tankar — — — — På Lisetr? — asfbröt friherrinnan. — Nej, min fru, jag wet sannerligen icke få noga bwad jag tänkte på; men om ni wil höra min berättelfe, få mäste ni låta bli att afbryta mig. — Jag är helt och hållet öra. — Näwäl då. Min wäg förde mig händels sewis till den lilla paviljongen i östra börnet af trädgården. Döm om min förwäning, dä jaa der fick se Alfred, den unge, lefnadsglade, firade baronen sitta på en soffa med nedslagna ögon oc) wridande bånderna alldeles fom wore ban den olyckligaste menniska på jorden. Jag gick bort till bonom, men ban mårkte mig ej förrän jag klappade honom på axeln och wänligt frågade: hwad fattas dig, min gosse? — DÅ ban swarade? — Ja, det minnes jag tnappast, men han