Helsingborgs-Posten – 21 november 1859, sida 1

Jernwaägsfrågan. Mian nvifwel har mer ån en af wära läsare förmwånat fig öfwer att ide bland wåra rifge dagsnehe:er hafwa sett denna fråga med ett enda ord widrörd. Förhållandet är helt enkelt att ännu icke något förslag i denna riftning blifwit rikets ständer förelagdt. Enligt det med kapten Fryfholm träffade ackordet rörande une dersöfningen, skall denna wara werkställd få tis digt att resultatet deraf fan innan motionstidens slut uppskickas till de herrar rifsdagsmän, hwilka intresfera sig för företagets framgång. Efter mångas och wi tillstå äfwen efter wårt förses nande hade det warit tillräckligt om man lätit undersöka linien emellan Helsingdorg och Aby, och ide ulsträckt den ända till Finja, ty man lårer nu ha temligen klart för fig att om man werkligen will den nordöstra bapan, få måste man börja med Helsingborgs Abybanan och wänta med återstoden tills man äfwen dertill anskaffat erforderlige kapitaler. Den som will flyga högre än wingarne bära, kommer fällan långt och den, fom fordrar förmycket får oftatt — ingenting. Hare man från första början nöjt fig med en bana till ÅAby och lemnat åt framtiden dess fottsanning till stambanan, få funde undersökningen redan warit afslutad och dess resultat framlagtt inför ständerna, i stället för att wi icke nu kommit särdeles längre ån der wi woro når frågan först wäcktes och mins sta oberäkneliga omständighet fan göra attuns detsökningen ej hinner blifwa werkstäld förr än efter moiionstidens slut. Helsingborg får då wänta med sin jernbana till nåsta rifsdag, det will fäga under loppet aj sulla tre är få def innewänare lefwa på hoppet, för att då kanske återigen fe fig uppoffrade för Malmösintresset, eller rättare: det falska Malmö intresset, ty wi tro icke att den ena staden har någon fann förs del af att den andra går under. Mångfaldiga jwårigheter hafwa yypat fig för en bangåtds anläggning inne i staden och för banans dragande dirckte derifrån och öfwer eller genom te höjder, fom På slandtsidan år alla häll begrånfa Helsingborg. För att komma upp på landthöjden, heter det art man målte gå ända ned om Ramlösa dalsänkning och denna ommwåg kommer naturligtwis att göra banan ätskilliga hundra:usentals rifsdaler dyr rare, utan att i sjelfwa werket bereda staden eller orten några wäsentliga fördelar. Wi inläta of ej i någon diskussion om huruwida denna omwåg werkligen watit af behofwet PÅ: kallad, eller om den, säwal som få många vd: righeter, tillfommit endast för att det skall få wara. hwarken förmåga eller goda wilja, men det oc aftadt instämma wi med dem, som önska att uundersöfningen werkställts af ingeniörer, fom ide hade hemma i Malmo. På jernwägsfomiteens särskilda begäran, fom mer den pågående undersokningen att omfatta ide allenatt den bana som skulle hafwa sin ute gängsruatt nå, onstädes i nårhe:en af hannen, och sedan, sem wi nyss nämade, Om Ramlöfas dalen uppnå landthölden, utan äfwen den, hwars bangård tånkes förlagd uppe vå sjelfwa landthöjden, nägvnftådes i närheten af Käre nan. Förlägger man här bangården, så blir sörst och främsi jerumägen betydligt kortare och för det andra undgår man en måängd lika dyrbara fom tidsödande jordarbeten. Efter menskligt jän oc se saken, hafwa Hel: singborgarue nu endast att wälja emellan alt lägga bangården uppe pa höjden eller ackså förena fig med Lantstronaboarue om Heifings borg:Landsfrona Gsltåfbanan. Det år nemligen tydligt att om den nerdoltra banan skall hafwa sin utgångspunki in ne i jtaden od sedan göra en krok ända till Ramlöfa, få blir den ofant: lig dyr att der år alldeles omöjligt att genom aftieteckning anskaffa en sä stort kapital, som erfordras, öfwen om staten skulle med län eller anslag wilja befrämja företaget, hwarpå dock icke år att bygga. Så widt wi kuunat se i nordöstra banans motståndares fort, få är meningen ot nu from: frålta få många swårigheter och omöjligheter att Helsingborgarne, för alt få någon bana, kasta fig i armarne på Malmö-Landskronaintesset. Planen år ganska fint utlagd. det Fan ide nefag, men wi hoppas att den är mindre farlig sedan den blifwit afslöjad. (Forts.) Jcke misskänna wi fapten Frykholms, On soctenvanders sosning. Då wär collega här på platsen, Örefundsposlen, i de kyrkliga frågorna nastan ensamt paft ordet, få bar följden deraf blifwit, att måne ga af desfa blifwit serda endast ifran en sida, enär förbällandet wanlicen är sädont, att de aldra fleste icke bafwa rad till att halla mer än en oricus tidningar, och följaktligen altrig få fe mer än hwad fom i dessa säges. Helfings borgåPoken har, med sitt inskränkta utrymme, hittills ide med den fullständighet, fom behöf: des, tiu stärskädende kunnat upptaga ywarken de politiska eller kyrkliga frågorna, fom äro dagens ämne oc) lösen, men den skall bädanefter, i ten mån omständigbeterne mer gifwa, icke lemna dem ur sigte, åtminstone få wida, att wåra läsare må komma att inse, att pwar sak fon ses afwen ur andra synpunkter än de mest ytterliga. Den fråga, fom wi här ofwan angifwit, är ett ibland de ämnen, som i fernare tider och sednast wid fyrfomötet i Lund warit föres mål för riskussion. Uttrycket är cegemligt, e medan det mindre är fråga om upplösning of te nuwarande socknegränsorne och fodneförvåls landena i allmänbet, än ett frigifwande åt bwar oc en sockenmedlem att i fina andliga och fyrk liga angelägenbeter Hälla fig till hwelfen prest ban bebagar och som han med förtroende kan omfatta, säledes of hwilken prest man will läs ta döpa och konfirmera fina barn, anamma natts warden o. s. w., förutfatt dock att man till fin socknepastor betalar de lagliga utffylder, bar: till ban eger råt. J Danmark är redan bene na seckenbandslösning införd. Ständerne wid sista riletag ingingo till K. M:t med ffrifivelz fe om en likadan lösning, och sedan domfapits lens utlätande härom blifwit inbemtadt, bar fonungen utfärdadt kungörelsen af Ten 20 sistlidne Sertemder, hwilken, säsom wi nedan ffor la ådagalägga, endast fanfrionerat en redan gångse praxis. Den som wid Lundamötet ifrigast yrkade för denna socknebandefribet war kyrkop. Hammar. Han ansäng ven få wiqtig, att derjörutan knapp någor christliat luf stulle i församlingen kunna uppfomma eller bibebällac. Häremot in vanbes of den gamle aktade Rudelback, oti ten sfulfe medföra menigheternes upplösming; et Vunds bergeson an derigenom kynkotukten stulle göras omöjlig, och af Rotbe, dets att åhörarne skulle få srärt att göra sut wal af fjälaförjare, dels an somlige presiepr skulle få ett alltför stort tile lopp af nattwardebarn, under det andra fingo få eller inga. Det stulle säledes wara ei slage yremium åt de tata oc makliga arbetrne i Gutes orts wingard, under det de flitiga och werfiamma öfwerbopades med arbete. Den första frägan härwid ar ten: beböfwes i wårt land on sådan sockenbandets upplöemng? Eller finnes det redan i det mått bvar od) en i det närmasse kan önska? Ser man få h vad för närwarande är dels stadgadt, dels genom bruf antaget, få eger redan un bwar och en ant anmoda annan prest döpa ech confirmera fana barn, om hon så önskar. Barn t. ex. som födes i främmande förjamling, skall enliat tag ber dör ros och dopsedel afgifn aa. Jngen pastor har wäprat nägon fater tillland an låta bans barn rövas af bwuken prest fom heist, nar han blott ordentligt anmält barndoret. Den kongliga före ordningen böjde således i sjjq wa wertert endas prarte till lag. Coafirmanden fan taga fin flyttningsatteft till hwilten förfamling ban wil, att der läsa fig fram; utan att det jär wägras. Höra Gars ord får enhwar i öbwilfen kyrka ban behagar, likasom troligen ingen kyrkeherde stänger fin dörr för den enssildt bekymrade fråm: mande sockenmedlemmen. Af te flagomal, fom anförts ofwer sockenbandet, återsta såleres blett att församlingsmedlem skulle taga nottwarden af sin själasörjare; men äfwen barutinnan war det ju, äfven före den nya författningens utfårdande, wanligt att refande fingo gå tll natnrvarbör bordet bwar helst de behagade, hwarefter nat: wordsgången upptecknades oc om få önstades nulnälltes pastor i ben församling, bwaresik foms munikanten hade sin prestsedel, på hwilken natt: wardagangen då nortecknadee. Man bade får ledes saken om bafioten, när man urropade: Bör jag twingas an taga nattwa: den af en drinfare, en swärjore, en ogudaktia? Och fan jog deraf bafwa någon upebyggelje? Det der låter wackert, men först och trämst rådde ide