Helsingborgs-Posten – 14 november 1859, sida 2

och ewilforlig ängslan. Han war lugn och leende fom alltid endast något blef. Ga qwart timma derefter war wigseln förfiggången och den wordige fadren äterwåndt till Valparaiso. — Wi äro nu ensamne — fade Marianuitta, leeude ge: nom tärarne — och jag hoppas dersöre, min wän, att ni will förflara mig hwad allt detta skall betyda. Richard tillslöt dörren, förwissade sig om att iugen funde höra honom och ställde fig derefter framför Mari: quitta med armarne i fors öfwer bröstet och ögon, som guistrade af wrede. — Det betyder, min fru — sade han längsamt och med bitande stämma — att ut är min hustru och att wi i England hafwa en gammal lag, fom berättigar eu man att föra den hustru, som warit honom otrogen, till torget i London med nafna fötter ech ett tev kring halsen och der försälja henne. — Om jag warit er otrogen, min herre — fwarade Mariqutta dlek som döden — sä har det ätminstone icke warit sedan jag blef ev hustru och edra ord knana säledes icke på mig tillämpas. — Lika mycket, om blott dessa mina ord bewisat Dun Marcelinos älskarinna att äfven jag i går war i vulpe: rian Las duas Hermanas. Mariquitta kunde icke qwäfwa ett anskri af smärta och måste hålla fig i ett bord för att ide falla. Efter ett egonblicks tyftnad tog hon Åter bedröfwad till orda: — Mi talar om torget i London, Richard, men ni hate icke of nöden att uttala så förfrädliga ord för att fe mig död ... Ni behörde ondast säga: Mariqnitta: jag misstror er, eller: jag ålskat er icke längre; det hade paråkt mer äu tillräckligt.