Helsingborgs-Posten – 28 oktober 1859, sida 2

ide oftare blettslälla sitt felk för sina fienders eförsonliga hat, utan liksom förut begifwa fig ensam till Bellamare, tande vå fin lyckliga stjerna och fin trogne Tom. — Min bästa Richard — fade den gamle markisen. när han sag honom komma ensam flockan tre om efter: midtagen. — Ni mill således owilforligen göra mm Har: facs Mariquitta till enka innan hon bur gift? — Sag forsafrar er att jag icke blottställer mig för någen fara — swarade Richard leende. — såm, ni fänner icke Chilenerne, hämnden är för dem eu fråga på lif och död; de dåda eller blifwa De sjelfwe dödade. — Bah! — swarade Seymour likgiltigt — om jag ide känner Chilenerne, så känner jag desto bättre Don Jese Salvatlerra och år derjore fullfomligt lugn ... Fer ofrigt funna wi på ett mycket enkelt satt bli alläng: slan ywitt, nemligen genom att strart gifta of. Har Marixaitta wäl blifwit min hustru, sä går jag gerna till segels i morgon dag. — Mi har fullfomligt rätt — swarade Don Luazare, hwars vanna plötsligt förmörfades wid det nu för Törfta gangen vå allwar uttalade ordet äftenskap — men ni wet ju att Mariquitta icte mill lemna sitt fosterland, innan hon bidragit till förwärfwandet af dess oberoende. — Jag Wet det, marks, och derföre benadrar i ag er tetter Lia mycket fom jag älskar henne ... derföre måns tar jag. Med desja ord fattade Sir Richard fin blifwande fiwår: fars hand och trytte den warmt. sfter ett ögvublucffs tystnad fortfor marfisen: Janan man i sin familj umptager en ung ädel m an, såtan font ut, tr tet en skyldighet att anförtro henom alla