De twå Mariquittas. af Ä Padnlin Libovet. (Forts. fr. ur 87.) Don Jof gick temligen långt dä han påstod att Mariquitia hade en ålskare och att denne war den unge engelske kaptenen; men han war ide få nogräknad, när medlet förde till målet oh det war honom lika lätt att säga en ofan: ning fom att kyssa en tjenstpigaFör ögonblickt wat det för honom hufwudsaken att på fin sida winna Maicelino och an kunna göra räfning vå dennes börd och inflytande, och Don Marcelino, fom war den personifierade egoldmen, intresserade fig endast för fig sjelf. Min högtälskade bror har wåldsamma pad: sioner, tänkte Don Jof; han älskar Mariquitta ända till wansinne, men afstys lika mycket af henne och genom att wäcka hans swartsjuka har jag honom helt och hållet i mina händer. Utgången wisade att Don Joss icke misstog sig härutinnan. Wid att sammanlikna alla omständigheter hade hans förmodan för öfrigt någon sannolikhet för fig. Erkaptenen, hwilken liksom brodren, men i största hemlighet, hade offrat till dagens gudinna, Vellamares 103, fom således ganska wäl ihåg att en engetFlults jakt föregående året under en lång tid uppe. hällit fig wid kusten af Chile, och att detz egare hade gjort bekantskap med Don Lazaro Robera, till och med bott under hans tak och att Paris quitta efter allt utseende att döma betraktat denne fremling med ide likgiltiga blickar. När man jemnförde dessa omståndigheter med den engelska briggens namn, def befålhafwareå aris stokratiska sällskapslif (olycklignwis hade Don Jof aldrig haft tillfälle att personligen råka lustjaktens egare), den långa iid briggen legat bi om natten och den kryssning, den företagit (ty ehuru innespärrad hade Don Joss fom fjör man ganska riktigt gissat skeppets fart), war det atminstone icke omöjligt att det fanns något sammanhang emellan alla dessa fakta. Deps utom fästade Don Jos mesta wigten wid art hans historia war sannolik och det bekymrade honom föga om den derjemte war sann. För honom war det temligen likgiltigt om briggens kapten war den samme som jaktens och om han war Mariquittas älskare eller ej, når blott Don Marcelino trodde det oh drifwen af fin wan: wettiga swartsjuka skaffade honom medel att hämna fig. Detta lyckades och det war allt hwad Don IJof begärde. Men når nu penningefrågan war ordnad och mördarne anskaffade, reste fig en ny hvår righet, fom ide war den minsta, nemligen huru man skulle funna uppspåra Sir Richard Sey: mour. Sex weckor förflöto på detta sätt. Regntid en war inne och Mariquitta gick nästan aldrig ut. Hennes far, markis Robera, lemnade icke fit rum och tog ide emot någon. På detta Håll war der således swårt att erfara något. Hai wet war lika ogenomträngligt oc Don Jofes spioner spejade förgäfwes i alla riktningar; ingen seglare wisade sig wid horizonten och sägs der händelsewis någon, war det alltid om aftonen ... nåsta Morgon war den förswunnen. — Bah! — fade Don Marcelino förargad till fin bror en dag, når denne Återigen fom för att få penningar. — Ni förlorar er tid och jag mina penningar. Under det ni utsät ter edra snaror för att att fånga korsaren, will jag hälla wad om att han allsköns ro bes finner fig på hemwägen till England. — Det skulle wara mycket origtigt af er at hålla ett sådant wad, isynnerhet med mig, ty