men sakna waven och isynnerhet penningar att derför köpa några. Af denna anledning skicka wi tretusen gewär till Arica och derföre ber jag er att uppskjuta min lycka i tre weckor. — Jag reser — swarade Richard med en suck, hwars bitterhet Mariquitta sökte alt med en kyss förminska. — Hwilka äro signalerna? — De samma fom bår. — Och fältropel? — Libertad och Peru. — Godt, men låtom oss nu icke tala mera om politik. Jag skall göra allt hwad ni will, men låtom oss för all del tala litet om er sjelf. De twenne älskande drogo fig tillbaka på afs terdäcket, hwarest ingen störde deras ståte a tåte, helst alla hade tillräcklig sysselsättning med lossningen af gewären. Gud allena wet hwad de sade, ty endast han wet allt och förstår twenne älskande hjertans tysta och kårleksfulla språk. De förlorade icke den dyrbara tiden med att låta läpparne uttala betpdelselösa ord, De woro lyckliga öfwer att weta fig wara föres nade i gemenfamma tankar och känslor, och reuta är i kärleken den högsta glädje och salighet. Tywärr har äfwen lyckan ett slut och för de lyckliga kommer detta alltid för snart. Klockan fyra anmälde löjtnanten för mylord, säsom han fallate Sir Richard Seymour, att de tolftufen gewären woro bragte i båtarne och på den timmerflotta, som dessa förde i släptåg, samt att bärarne endast wäntade på fin qwinliga bes få hafware för att afsegla. Denna befälhafware war ingen annan ån Mariquitta, fom ifört sig karlkläder, hwilket i förbigående sagt klådde henne utmärkt wäl. — Nåwbäl, kapten — fade den unga flickan leende, men med en röst, som icke wår helt och bållet lugn — låtom of; wara mån och fatta mod ... Wid närmare öfwerwägande finner jag att tre weckor gå temligen fort undan. — Ekiljd från er, Mariquitta, åro tre wedor långa fom tre århundraden. — Och ni har likwäl kunnat lefwa ett helt år utan att fe mig. — Lefwat, säger ni! ... O, falla ide detta att lefwa. — Här gifwer jag er min själ, mitt lif, tag dem med er — fade Mariquitta och gaf honom den sista kyssen — beklaga er nu icke mera, ty när ni är borta, är det icke omaket wärdt att tänka på det lilla, som då af mig är qwar. — Ni är en engel, Mariquitta. — En engel? För närwarande är jag be. fälhafware och pligten fallar mig. kapten, och kom snart tillbaka. Med deesa ord sprang Mariquitta utför fall: repet ned i fin egen fåt och ropade: stöt från! Med hufvudet doldt i händerna stod Sir Richard Seymour orörlig och drömmande på samma ställe, hwarest Mariquitta lemnat hus nom, lyssnande så länge han kunde höra års slagen och stirrande efter bätarne få långe det war möjligt att fe en ffymt af dem. Derefter suckade han djupt, ropade Williams och fonis menderade: framåt! : — Hwilken kurs skola wi lägga an? — frå. gade löjtnanten. — Hör rum sjö — swarade kaptenen. kariquitta hade knappast seglat en mil, när en trefärgad raket uppsteg från land. Der war den öfwerenskomna signalen, fom tillfånnagaf att erpeditionen lydligt nätt fuften. Sir Richard andades lättare. —. OM nu, min fåra Williams — sade ban till fin löjtnant — funna wi gå till kojs. Of. werlemna befälet åt Thompson och befall ho. nom endast att wäcka mig om något owanlig: skulle inträffa. — Skall ske, mylotd — och fång arne? — — Fångarne? .. Ah. det war sann: sem Lycklig resa,