engelsmannen på god spanska och särdeles höjs ligt, men utan att på minsta fått låta förbluffa sig — när ni först gjort mig den åran oh sagt mig hwarthän ni sjelf ämnar er och vari från ni kommer! — Jag kommer hwarifrån jag behagar och går dit min pligt fallar mig. — J så fall will jag ide få efter er i ars tighet. Jag kommer från ett ställe och ämnar mig till ett annat. — Hwad pocker, min unge kamrat, jag tror att ni tar er friheten att gyckla med mig. — Hwarföre icke, min gamle wän, när jag dertill uppmanas? — Wet ni med hwem ni talar? — Jag bar en aning derom. — Och hwem år jag då? — En tölp, om jag ej misstager mig — swarade engelsmannen med det wänligaste ansigte i werlden och med ett lugn, fom bildade en i ögonen fallande motsats till spaniorens fomiska raseri. — Heliga inavisition! — utropade don Jose, purrurröd af illska — jag sätter eld på er lkuta och flår ihjel hwart lefwande lif derpå, om ni ännu en gång glömmer den aktning, som tillkommer en af hans majestäts officerare. — Men, min bästa herre, äfwen jag år en af hans Majestäts officerare och ni: glömmer likaledes den aftning, hwilken ni är skyldig mig, når ni hotar mig med pistolen för bröstet oc utan att warsko mig will sätta eld på mitt fare tyg och mörda min befättning. — Godt, Ert namn? — Mitt namn! — Ja. — Är det då så angeläget att ni får weta det? — Jnga undflykter! — Jag gör ide heller några undflykter, utan lade just bi, då jag säg er skonert, i afsigt att fråga hwad den lycklige kaptenen på den utmärfte seglaren kunde heta. — Don Jofe Salvatierra. Och jag får härmed låta er weta att jag har befallning att taga er eller skjuta ev i sank. — Nå det kallar jag att tala fom en man. Hwarför fade ni mig ide det strart? IWWillis ams, kasta ved fallrepet, få att herrarne funna göra oss den åran att fomma ombord hos of. Falltrappan nedkastades, hwarefter don Joss, ålföljd af styrmannen och åtta man, alla bes wäpnade till tänderna, skyndade ombord på briggen, hwars unge befälhafware mottog dem med den mest förekommande artighet. dig alt