e twå Mariquittas. af Paulin Niboy et. (Forts. fr. ut 79.) d gick don Jofe bort til luckan och stentorstamma: Miguel, blir ankaret klart i dag? för att swara pryglade styrmannen tnskapet och en qwarts timma dere de tullfartyget redden. var wackert, fjön lugn oh seglen an slappa. Briggen, hwilken don taga, war ett af dessa smäckra fars karp föl och bakåtlutande master, i England redan då forcerade att man behöfde endast kasta ögat på för att öfwertyga sig om att den ynnande omständigheter skulle segla Di timman, hwilket just war det ittill den olyckliga kryssaren i aldra ull kunde drifwa det. 6 hyste derföre inga öfwerdrifna förr med hänscende till den tillämnade ör att håla of till sanningen, få st icke synnerligen bedröfwad hår: an han ide war widare angelägen om att komma i batalj med engeksmannen. Men till fin ftora förwåning såg han att brig: gen, i stället för att fortsätta fin kurs, brassade upp och lade bi. — Hör tusan — tänkte han — hwad skall detta betyda. Som han emelle tid icke funde draga tillbaka, låt han ladda kanonerna ända till mynningen, gaf år hwar och en af fin besättning twenne pistoler, befallte att hissa krigsflaggan, påtog fig en modig uppsyn och gaf rorgångaren be fallning att styra rakt på den engelska fmugg: larens fallrepstrappa. När de twenne fartygen kommit hwarandra på en half kabellängds afstånd, såg don Joss att briggen war ett oskyldigt foffardifartyg utan spår ar kanoner, och Hans mod werte plötålis gen i en otrolig grad. — Ah! — ropade han med blirtrande ögon — så få wi ändå en gång mötas ansigte mot ansigte med en af dessa frukianswärda fjör björnar! Wid den heliga jungfrun! jag will råda det engelska lejonet att wara på fin wakt. Efter detta utbrott af fufwad räddsla intog don FJof en stolt ställning, fåt den långa fas beln skramla i skidan och wred fina mustascyer uppåt öronen. —————— — — —— Kryssaren nådde snart briggen och de båd fartygen lågo sida om sida med hwarandra. Dacket på Mariquitta — så hette det engel ska fartyget — war alldeles tomt; der fann ide allenast icke den minsta kanon af den aldre minsta kaliber, men icke ens en oskyldig warubal man kunde gerna antagit den för en lustjakt Besänningen tycktes icke heller wara talrik, ty der sågs endast en man wid rodret, en förut en i märsen och slutligen en på skansen. Denne sistnämude war kaptenen, fom war en ung man wid omkring tjugufem ärs ålder, blond fom en Baldur och utomordentligt wacker karl. Han bar en sorts fantasiuniform af blått kläde och en swart marofings:mödfa med en silfwertrens. Med den lugnaste min i werlden rökte han a! en ofantlig turkisk tobakspipa och klappade wänligt en präftig Newfoundlandshund, fom fat wid sidan om honom och war for fom en liter åsna. Don Jose, fom kände fig belt och hället lugnad, kunde knappast hejda fin krigiska ifwer och hans mod kände inga gränsor. — Signor kapten — roptee han med en oför: skämd ton — måhända will ni wata få god och säga mig hwarifrån ni kommer och hwarthän ni ämnar er. — Med största nöje — swarade den unge