Helsingborgs-Posten – 5 augusti 1859, sida 2

skaren. ar. delse war Danmark et Cim bri ska, det Göthiska, ind och Blekinge utgjordes af öarne. r Christi födelse, i Cimbriska wäldet twå andra, till def enade hela landet Ring bodde wid han sjelf anlaggt, ingstad. Somliga t namn deraf, att null kallat den en emna wi ät sitt hela Holmsland, t genom Starwvs under denne Si: domsrätt öfver hwad sjön till vraf tillhörde hos ngeligen förbjudet, jan af det bern: and i längt större r. Hwarse gång ebben, efter en sydwestwind, inträffade, sände Ring sitt folk ut på det utanför Holmsland lige gande ref, fom fallades Klinten, och låt genom föka stranden; allt hwad de samlade tillhörde honom och lifsstraff war stadgadt för hwem:helst, fom wågade på hang område iillegna fig det aldra ringafte ar hans lagliga tillhörighet. Uppe på kusten, ide långt från sjön, bodde en fiskare, fom några är förut hade kommit titl traften fom en fattig man, men på fort tid hade samlat fig stor förmögenhet, utan att nås gon kunde begripa hur detta tillgått. Några påstodo Att ban hade funnit en skatt; hwilket ide war få orimligt, då landet tillförene tills hört en mäglig wifing, fom lefde af att plun: dra alla de skepp han kunde påträffa och fom war Höd på Holmsland utan att hang flågtingar fingo ärfwa något betydligt, hwarföre de påstodo att han nedgräft fina skaner. Andra antogo att Sam, få hette fiskaren, stod i förs bund med den onde, och det war då naturligt att under dessa widskepliga tider räddes folfet för hans såliskap och inbjöd honom aldrig till traktens gillen och festliga sammankomster. Fistaren brydde sig emellertid icke stort härom, han låt werlden styra sig sjelf och lefde stilla och obemärkt på fin gård tillifa med en wacker wHren dotter. Ryftet om hans stora rikdom tillwexte emels lertid oupphörligt och hann slutligen äfwen till Siwart Rings öron. Höfdingen kallade Sam till fig och förhörde honom; men dennes för: Elaring måste warit tillfredsställande, ty Ring lät honom gå i fred och tycktes från den tiden alldeles intet bekymra sig om honom. En winterafton någon tid derefter stodo Holmslands innewånare uppe på sandkullarne wid deras fust, och sågo ett främmande skepp, som war nära att gå under, emedan winden förde inåt, och besättningen ombord icke kände de farliga refwen. Så länge dagen räckte arbetade skepvpet mel lan de höga wågorna, och sjöfolfet, fom från Klinten belraktade der, skiljdes åt i den tro, att de nåfta morgon skulle finna wraket sönderslaget på kusten. Om natten bultade det på porz ten hos Sam och hans dotter, fom redan gått till hwila. Fiskaren fom ut, öppnade och mötte en ung man, fom bad om tak öfwer hufwudet och förplägning. På Sams fråga hwarifrån han fom få sent, swarade mannen att ban tillhört det fråmmande ffeppet, hwilket om natten frans dat och förolyckats. Fiskaren bad fin gäst ins träda och förplågade hononnefter bästa förmåga. Hela wintern uppehöll fig den skeppsbrurne hos Sam, och det tycktes som om han beständigt slöt sig fastare till familjen. Slutligen, en wårafton, tillstod han för fiskaren att han äl skade hang dotter och bad om hennes hand. Sam hade intet häremot, ehuru hette främlingen, war utau all förmögenhet. Bet fan göra detfamma, fade fiskaren då talet fom på detta ämne: jag har nog för er begge. Du och Maria kunna ju blifva bo Jonas, så ende hos mig, od) den mark jag plöjer år tills räcklig äfwen för er bergning. Sålunda war allt afgjordt mellan dem, och de Unge begynte redau fålla några ord om brölloppet, då Sam en aftonstund kallade Jonas in till fig och fade till honom: vSmedan du snart, Jonas, skall blifva min swärson, anser jag det wara billigt att jag uns derrättar dig något om mina angelägenheter och du fan derföre, om du få will, följa mig ut i nalt. Jonas war straxt willig härtill, och wid mörs krets inbrytande gingo han och fiskaren ut till: samman. En stark storm blåste och natten war så mörk att man ej kunde se en enda sijerna på himlen; men likwäl sköt Sam båten i sjön och seglade ut med Jonas. Först höll han ett stycke från land och Iy6s nade, winkande åt Jonas att wara stilla. Strart derpå hördes ett gällt läte från stranden. Nu hörer jag af Marias tectew, fade fiska ren, att allt är lugnt inne på kusten; wi kunna derföre wånda tillbafa. Han wände båten, och då den kom så nära land att han kunde nå botinen, steg han iwatt net och drog upp en mängd fina nåt, hwilka warit ställda snedt emot strömmen, få att allt det bernsten, fom dref in i dem, måste stanna mellan mafforna. . Gfterhand fom han drog näten upp i båten urplockade han bernstenen och uppställde dem derefter på samma sätt fom förut.