hwilka gå till d. 12, har senaten sortastat fore slaget om upphäfwandet af Elayton-Bulhvers traktaten. Utgången af CEardwellska motionen om ett tadelvotum har warit sådan, att alla partier tillkrifwa fig segren. Owad fom fålldeutflas get i debatten, war dels de af Derby förelags da depescherna, en brefwexling mellan general Outram och generalgouverneuren Lord Canning, dels meddelandet af dennes skrifwelse till Vers non Smith, fom utgid derifrån, att Smith åns nu war minister, och således ej kunde kallas privat, hwarföre def undanhållande satte ops positionen i ett dåligt ljug och gaf den ett utr seende, fom om def wigtigaste ändamål wore att åter komma till styret. J de förstnämnda brefwen förklarar Outram under d. 3 Mars att proflamationen år för sträng och alla jords ägare i Oud komma att föra en förtwiflad kamp deremot. Jordägarne, säger generalen, hafwa sedan Ouds annexation blifwit behands lade få orättfärdigi, att det skulle warit ett werkligt under, om de ide fatt fig till motwärn och de böra derföre ej betraktas fom upprords nakare, utan fom ärlige motståndare. Man bör söka winna alla dem, fom ej deltagit i nördandet genom att gifwa dem deras gamla besittningar åter. Han önskar sålunda att för e Lucknows eröfring förändra proklamationen denna riktning. Under den 10 Mars anmos ar Canning fom swar härpå gencralen att tid oroklamationen bifoga en försonlig paragraf: Alla de, fom snart underkasta fig och bidras )a till ordningens återställande, skola behands as särdeles skonsamt, och gouvernören år wil ig att göra afseende på deras fordringar af J3amla rättigheter, samt att förstöra de tryckta remplaren af det första utkastet och få såzart som möjligt utbreda den förändrade proflamar tonen strax efter Lucknows intagande. Tre vedor sednare skrifwer Canning, att det ide ian wara tal om att strax lofwa återinsätta dem, fom underkasta fig, i deras gamla befitts ningar och rättigheter, emedan man derigenom lott skulle wisa swaghet och på fått och wis förklara, att ingenting är att förlora genom ut göra uppror mot engelska regeringen och ugnet alltså, om det också snart tilwågabrins gas, ej skulle wara att lita på för framtiden. Man fer fålunda, att Canning wisat måtta och försonlighet och att hans uppträdande år råttfärdiggjordt, hwilfet också oppositionen Åbes ropade fom grund till, att def förslag återta gits; men å andra sidan framhålla motftåns darne att Outrams inwändningar mot proftas mationen öfwerensstämma med de i Lord Cls lenboroughs depesch framhållna argumenterna. En correspondence i 7B. HH förmäler, att Wienercabinetitet i en nor til Franska regerins gen uppfordrat denna att inwerka lugnande på Sardinien, hwarigenom alltså detta lands feeds naste uppträdande fär utseende af att wara stödt på Frankrikes sympathier. Enligt underrättelser från Alexandria ha både den egyptiske thronfoljaren Achmed Bey och handelsministern Rifa at Bey funnit fin och i Nilfleden. AA Å— ——— — AA— —L—— Straffet. lomma Mt ett lallglamt daende pu jamoell Jag upplyfte ögonen och fick se en ungefär femtio år gammal man, fom ledsagades af en yngling. Alla spatsergängate likna fwarans dra temligen och ingen förmår lätteligen rycka mig ur mina drömmar och betraktelser; men detta war ingen wanlig spatsergångare. J hans wäsende låg någonting, fom genaft tills drog fig uppmärksamhet. Det war en man, hwars längd skulle warit swår att uppgifwa, få owanligt lutad gick han. Hand mor jors den sänkta hufwud antydde en inåt wänd själ eller ock en bedröflig bräcklighet. När man såg det långsamma och osäkra sätt, hwarpå hans fötter berörde marken, och den sorg, som låg i hans ansigte, få kunde man lätieligen sluta, att denne man war blind, särdeles som ynglingen, hans sällskap, tycktes leda honom. Anletsdrag och klädedräg: antydde strax fonits nären. Hufwudet war betäckt med en stor pelsmössa, kroppen war inswept i en lång bruns färgad kappa, fom mera liknade en talar än en paletot; han tycktes liksom framträda från en spansk tafla, fom föreställer en munfpros cession. Hwad fom bidrog att gifwa honom ett sådant egendomligt utseende, war det fålls samma ljus, fom föll på hans ansigte, hwillket eljest beskuggades af ett långt swart skägg, fom föll ned ända till midten af bröstet. Denna fon försatte mig i en egendomlig sinnesrörelse. Mannens owanliga skönhet, hans ädla drag, den smärta, som låg i hans ansigte, hans långsamma, tunga, melancholiska gång, hans swaghet och slutligen hwad jag wid hang åfyn kände, allt ingaf mig den önskan att lära fåns na honom. Jag anade, jag wet ej huru, nås got rörande drama i denne, mans lif och bes mödade mig strax att nå mitt mål. Men först efter en längre tid lyckades det mig att få reda på hang historia. Den war werkligen sönderslitande: Läsaren dömme sjelf. Denne war en af sin tids store bildhuggare en Davids lärjunge, Maindrons och Preaulis wän. Han hade just fulländat en stor grupp som framställde de mot himmelen stormande titanerna, ett werf, fom den gamle mäåstaren jemförde med Pugets mästerwerk. Ministern hade köpt gruppen och åstundade den i mars mor. Konstnären hade tagit i med arbetet och wid slutet af Året war gruppen fulländad, Ånnu tre eller fyra mejselslag oh Jean Borfa få hette bildhuggaren, skulle offentligen skörda frukterna af den fonst, på hwilken han vffrat hela sitt lif. Om morgonen samma dag blocs ket skulle aflemnas, såg Jean Borsa att högra armen på en af titanerna war utan all pros portion med den wenstra och hämtade ffynds samt hammaren och meiseln, för att förbättra detta swåra fel. Han hade nåstan slutat sitt arbete härmed, når några marmorstycken flögo i hans ögon och för alltid beröfwade honom synen. Man kan föreställa sig bildhuggarens förtwiflan. Han förlorade ide blott synen, utan lifwet, ty arbete år hwarje äkta fonfts närs lif. En dyster sorg bemäktigade fig hoc nom och han beslöt att göra slut på ett lif, fom syntes honom onyttigt. Tanken på fjelfs mord fom i hans hufwud och han inneflöt fig en afton för att utföra fin olycksaliga plan. Det war en af dessa dystra höstafmar, på bwilfa föumwislade hjertan i naturens dysterhet finna lifasom ett echo af fina egna tankar och uppmuntras i sina mörka planer. Han Uppe söfte en pistol, fom han föpt några dagar före fin olycka. Han laddade piftolen och fatte fig. UÅn tycktes han wilja kasta den på golfwet, än riftade han den emot fig sjelf. Men detta stedde helt och hållet mekaniskt. Han wisste werkligen I dena ögonblick icke hwad han gjors de. Han pröfwade det förfluma med plågane de samwetsgrannhet. Hwad år refultatet af denna sjelfpröfning? Han erinrar fig en få firar frrhevtolta A DAgAA våta dbdbs a ak