(Insändt.) Afskedsord till Doctor Wieselgren, den från Helsingtill Göteborg afflyttande. ovexlande ständigt och dock densamma : sådan är lifvets eviga lag och gång. Formen den skiftar alltjemt. Vväsendet står dock fast — en genitivus allenast byta vi stundom bort; nominativen blir qvar. Buller det är mellertid och uppror i fredliga gårdar, Ständigt det rycker och drar här som i vandrande tjäll Stilla din hydda fätt stå i nio rullande solhvarf här på vår sydliga kust — nu bär det åf emot nord. Snart är platsen öde och tom; gästvänliga huset lockar ej vandraren mer, sörjande går han förbi, O huru gerna vi gingo der in alt värmas vid lågan, snillets låga som brann, der på den flammande härd! Vetande, konst, natur, helt genomträngde af kärlek, mötte oss der alltjemt, rikaste mångfald i Ett. Allom Du var och förblef hvad alla behöfde, och ingen sökte Dig såfängt, nej! Pastoralt var ditt lif, helgadt församlingens tjenst, i Ordet och lärdomen uppgick hvarje minut af din dag; ansvaret kände Du djupt. Dryg blef tiden för Dig, den räckte till och förlängdes, gående jemt i bredd med dina pligters kall, Mängen har undrat med mig, att aldrig din skuldra har svigtat. Hemlighetcu är den: kärlekens börda är lätt. Alla Dig sökte; från morgon till qväll de knarrande gängjern, gingo för folket, som kom, gingo för folket, som gick. Mäktiga herrar och tänkande bönder, borgare, prester — alla Du skötte dem sä, som de betarsvade bäst. Fattiga, rika, höga och låga, lärda och råa, starke andar jemväl — alla de drogos till Dig.