Den ej personligen kom, han hittade ändå din kammar: Dufvoposter alltjemt vexlade Du med Guds barn. o huru mången bekymrad dufva med nedslagna vingar rättade Du ej upp, förde i svalkande rum! Storm och böljor, de rasade väl i begynnelsen mot Dig; Snart de lade sig dock; Nu var det stilla och lugnt. Ingen klaffaretunga mer Dig orkade häckla, opinionens makt gått på din sida alltmer. Kunde församlingens bön Dig återvinna, bland tusen skulle väl knappt En röst, hvarken i stad eller land, dröja att hålla Dig qvar. — Ack! tänka nu alla och säga: Hvarföore går han bort? Hafve vi sådant förskyllt? -Horde vi honom dock så gerna! Var icke templet röfverfullt hvarje gång Doctorn talade der? -Nu är det slut! Vi se icke mer den älskade herden, höre ej mer hans röst — Herren från oss honom tar, likasom Han oss gaf. Välsignande prise vi Herran, slade att Herrans prophet talat så länge bland oss. Så din församling, Broder och Vän! Dig klagande sörjer. Embetsbröderna ock klaga och sörja med den. Länge Du stått i spetsen för dem, som lefva och röras, icke i stiftet blott, nej! uti hela värt land. Stiftets prester de känna dock väl hvad i Dig de förlora: kyrkliga rörelsen Du ledde med visdom och råd. Fyrtio är ha snart förgått sen Wexiö Dig sände ned som en yngling till Lund. Manligt Du straxt trädde fram, vittnande högt med sanningen, talande väldigt och icke säsom de smekande män, hvilka i hoftrappor gå, icke heller som dessa, hvilka om solkgunsten tigga omkeligt, hafrande lön endast i hopens beröm. Svagt var lifvet i Gud den tiden. Vestaliska flamman bland studenterna Du tände och lifvade upp. Snart församlades der kring Dig en ynglingaskara, törstande efter ljus. Saxos den gamla stad lyssnade snart till din stämma så hög, så ljuflig och klangfull, att ej ynglingar blott, männer ock fattade eld. Gick Du så i församlingens tjenst, förenande både Ordets predikan och konst, Eviga visdomens ord klart Du förkunnade der, och menige allmogen reste hufvudet upp och såg gamla sördersvelsens djup. Folket Dig soljde i strider mot vanans tanklösa seder, slet sina bojor och band, börjande tänka och tro. Nedifrån tog Du uti, men uppifrån sändes Dig gäfvor, rika och herrliga. Gud Dig beklädde med kraft utaf höjden, Gammal var läran, men ny var din stridskonst och god. Segren låg i föreningens makt, den läg i den frias heliga tjenst, ty den lifvet och sanningen är. Ringa begynnelsen var, men Han som fullbordan gifver, var med välsignelsen med: nu är värt fädernesland icke insvept som förr i vrångvisa fördomars töcken; ren det börjar förstå hela reformens väg. Nykter diet med folkuppfostran till christelig kunskap, christelig tro och dygd — det är den väg Du oss lärt, Gack nu i frid att verka din Herres verk och fullborda loppet i Herrans kraft, borta i Lochlinens land, P. G. A. Hwarjebanda.