Prolog vid representationen a Ladugärdslands-theatern till förmån för de nödlidande i Finland. Väl Aura slets, o Svea, ur din famn, Men samma blod ännu dock genomströmmar Dess ådror, som förut, då hennes namn Med ditt från nordens fjällomslutna hamn Flög kring en verld med ärans segerdrömmar. Ack! hennes odling ju densamma var, Som din, och hennes bragders glans densamma. Än dröjer bakom minnets kullar qvar Dess bleka skimmer, fastän natten drar Silt dok för sol, som släckt i blod sin flamma. Och än vid bardens gyllne harposlag Vidt öfver jorden hjeltesagan ljudar Om ärans, bragdernas och kraftens dag, Om Leipzigs slält, om Lätzens vunna slag, Om faror, samnade som unga brudar. Än Carl den tolftes finska garden stå, En kunglig lifvakt, — nej, en vakt vid grafven, Och minna troget yngre slägter på, Hur Saimas tappra söner föllo, då Pultavas sol sjönk blodröd ned i hafven.