for, yttrar Times: ESir Robert berättar så mycket om Ryssland, att det alldeles icke skulle förundra oss, om wi med det snaraste hörde, att hans kolleger slagit ett beckplåster för hans mun. Hwad han säger om Kronstadt måste klinga glädjefullt för fir Napier. Sir Roberts follez ger hafwa i alla fall hört detsamma; men de hafwa skonat amiralens grå hår och de fåne slor, fom sönderslita hans bröst. Hwad of an: går, få wilja wi med wåra åsigter angående denna förruttnade sak, om wi woro i Napiers ställe — i trots af det gamla ordspråket, att en tefs wande hund är bättre än ett dött lejon — långt hellre ligga på hafwets botten, än stå öfwerst på flottans ranglista. Wi säga detta, fastän wi weta att wi måste taga oss i akt för hela Napiers familj, fom delar Moniteurs hat mot anonyma skribenter. Wi hafwa redan ofta sagt lika starka och ohöfliga saker, och folket wäntar icke heller annat af oss. Det ligger nu en gång i wår natur, att skälla och bita. Men hwem skulle hafwa ansett det för möjligt, att en a: miralitetslord kunde tala i denna ton? För en amiralitetslord skulle man tro, att det wäl pass fade fig att icke blott behålla fina privata åfigs ter om offentliga angelägenheter för fig sjelf, utan att helga allt: öron, ögon, näsa och mun endast och allenast till fit derartement3 tjenst. J stållet kommer sir Rebert hem och förklarar det för resultatet af fina personliga obfervatioe ner och såsom den allmänna meningen på ty sta flottan, att fir Charles Napier år den man, fom czaren har att tada derför att han behöll Kronstadt. Wi stå, säger han, wid randen af en vulkan, fom hwarje ögonblick fan utgjuta förderf, och påpekar i denna anledning Neapel och Donaufurstendömena. Men det wärsta brotz tet på det officiella området i sir Roberts tal, hwarföre alla förståndiga och opartiska mån mäste fördömma honom, består deri, att talaren ide blyges att berömma Hr Russel, wår korrespondent i Moskwa, och answara för fan: ningen af hans skildrngar i allmänhet. Det är grundadt i sakens natur och alldeles nöds wändigt för wåra instimtioners bestånd, att Hr Russel och hans kolleger blott wäga berätta det, fom de hafwa fett, på deras egen outrritet. De kunna trätas inbördes eller appellera till hwarandra, om det är nödigt, men man bör låta dem ostörde gå sin wäg. Embetemins nen i amiralitetet och i de andra devartemens terna, från den förste amiralitetslorden till ten , . 2 2. lägste skrifwaren, må gerna, om det är ett nöje för dem, tillbringa första timman af dagen med att läsa wårt blad; de må till och med gerna, om det behagar dem, gå få långt, att de tro på, ja äfwen beundra det, fom står deri. Men wilja de bewara statsklokhetens stora arkanum för smutsig beröring och wanhelgd, så böra de så widt möjligt är undwika hwarje beröring med eller sympathi för tidningar och tidnings: skr fware. Men hwad skola wi wäl säga om sir Robert Peel, som icke blott begått ett groft brott mot dessa lagar och till och med bekänt, att han såg det, som Herr Russel såg, läste hans berättelser och jemförde denne herres ide. r med sina egna, utan äfwen — horribile dictu — går få långt, att han säger om dessa rys ska hjeltar och deras bedrifter samt om andra saker rörande Nyssland och fröningen har Hr Russel, Timeds korrespondent, gifwit of bes ee Sttolin I r oo eo pH OO