och rena grundläror? Och hwem djerfs pästå, att äfwen efter hans tid inga sådana kunna möjeligen återstå? Man fan mena wäl med religionen och samhället, jag nekar det ej; men man skall aldrig med en förnuftig mans nit tje na begge, utan att derwid iafttaga följande två grund-reglor, hwilka böra och skola ewigt ut: göra det säkra fånnetecknet, få wäl af en rått: skaffens religiong-lårared, iom en wis styrelses omsorger: den första, att sätta religirnens lår ror i förenlighet med det upplysta förnuftets grundfatser, så mycket de förras högre ordning möjligen tillåter; hwilket will säga med andra ord uttryckt, att undanrödja alla de stridigheter, som hafwa deras enda grund i menskliga tillägg och förklaringar. — Den andra, att wända res ligiong-underwianingen få mycket möjligt år, i från dogmens teologala spetsfundigheter, inpå hjertats och lefnadens moraliska förbättring, hwarförutan den löper fara att blifwa en tom minne8-funffap, onyttig både till sitt enskilta och allmänna ändamål. Om man således frågar: böra de tålas, som med nit och klokhet offentligen werka till detta ändamål? så swarar jag: de böra ej blott tålas; de böra hedras och uppmuntras. Man gjorde aldrig något, hwarken wärdigare en upp: lyst kärlek till Gud och menniskor, eller nuyttigare för sjelfwa religions-lugnet i det samhälle hwari man lefwer. En enda fråga återstår; den om utfpris dandet af nya religiong-låror, nya uppenbarel: ser. Denna fråga beswaras af det föregående. Det år Hart, att om en antagen fund och wåls görande gudalära är nyttig, äfwen i i borgerligt afseende, få är det nyttigt, äfwen i borgerligt afseende, att den bibehålles i sin tillbörliga helgd. Twame skäl tala för öfrigt ganska tydligen emot alla dessa nya brömzwverf, hwarmed man tid efter annan gjort försök, alt kufwa det lätt missledda mennisko-sinnet; 1:o deras ofelbara osanning, som tydligen ådagalägges både af förnuftet och erfarenheten. 2:o Fortplantningss nitet, fom alltid åtföljer dessa nyheter, och fom aldrig felar, att på ett eller annat fått föror: safa borgerliga oordningar; hwilka, huru långt de funna ohämmade sträcka fig, det gemenligen är swårt att af deras första swaga början med wisshet förutsäga. Det är derwid ide mera om en tillbörlig famwetå-frihet, fom fråga uppe kommer; det år om pligten att ffydda det all: männa mennisko förnuftet från skamliga hänförelser, och mer ån skamliga, efter de möjligen funna blifwa en grund till förre eller mins dre oordningar i den borgerliga fammanlefnas den.