warit mydket lysande vu sesten astopp utan ekit på något sätt störas. Englaunund. Angående drottning Victorias besök i Pas rig yttrar tidningen Eraminer följande: 425 år äro nu förflutna, sedan någon krönt engelsk furste eller furstinna warit sedd i Paris, och der aflades då icke något wänskapligt besök, us tan gjordes fåfängt försök att bemägtiga sig riket. Det är således nu första gången i de wenne nationernes årsböcker, som Englands regent besöker Frankrikes i hans hufwudstad. Det kan icke heller förundra oss, att det dröjt få länge innan en sådan händelse timade, hwil: fen först kunde ega rum efter få många owans liga sammanstötande omftåndigheter. — — — — Detta kongl. besök torde framkalla många historiska hänsyfmingar och tankeförbindelser, men dess högsta wärde är enligt wår mening, att det åter gifwer ett bewis på öfwerensftåmmelsen i de twenne regeringarnes politiska åfig: ter och på de twenne rikenas ömsesidiga aktning och wälwilja mot hwarandra. Ett sädant ber sök har icke warit möjligt i de sistförflutna 150 åren; och om wi wille eftersöka samma orfa: fer till sympathi, fom nu förefinnas, måste wi gå mycket längre tillbaka i tiden. Wi afse ins gen personlig jemförelse, då wi säga att fådana bewis på höflighet och wänskap icke få oc rwunget kunnat utwexlas emellan twå af we sterns furstar sedan Henrik IV:s och drottning Elisabeths tider. I sista hälften af 16:de år: hundradet uppflufade hufet Öfterrife de mindre staterna, och war civilisationens buse; det war en stående skräckbild för all borgerlig religiös frihet, det åsyftade att tillffanfa fig öfwerwåls det, och sparade hwarken list, tyranni eller pen: ningar för att nå sitt mål. Englands och Frank: rife8 furstar funno derföre, att det låg i deras eget iniresfe att förena fig emot sådana pla: ner, fom magten kunde befrämja, och det war ide den engelske furstens skull, att förbundet blef brutet. — Det torde wisserligen ingen wil: ja förjöfa att jemföra Napoleon III med Franks rikes fjerde Henrik — denne ridderlige och tapp: re furste, fom genom talrika fälttåg och blodis ga flag banade fig wäg till fin tron. Men oaftadt många olyckor och få hjelpkällor steg Henrik i wälde under de borgerliga orolighe terna; och sedan han hade tillwunnit fig mag: ten genom att gynna det ena partiet, bibehöll han den genom att gå med det andra. Han war en klok regent, och ehuru ingen wän af friheten, kunde han likwäl ide öfwertala fig till, att med lugn fe Europas oberoende hotas med fara. Midt under sina stora planer, dräp: tes han af en lönnmördare, och den ftora ens gelska drottningens politik uppgafs af hennes kraftlösa och försagda efterträdare. Men de stores ande lefwer efter deras död, oh af de ädla syften, för hwilka Henrik och Elisabeth kämpade, upprättandet af den religiösa friheten och magtens jemnwigt i Europa, framgingo magter och surstar, hwilka hittills woro ofända, och huses Österrike blef helt och hållet förs . AA AA oo ch FEV It 44— te 113 en ult tll VTI SILNe figterna till seger syntes wara goda, och att på följande dag draga fig tillbaka, emedan ans VB strängningarne woro härdare än man wäntade och segren mera aflägsen. Sådan war Jakob I:3 och Mazarins politik. Men så war ide Elisabeths, Richelieus, Cromvells eller något stort lands stora herrskares politik. Drottningen ernade d. 17 om aftonen bes gifwa fig om bord på ångyachten BVBictoria et Mlbert och d. 18 tidigt om morgonen afsegla till Boulogne. Den af vice amiral Cochraine kommenderade bhederg-effadern afgick d. 15 till Boulogne för att mottaga drottningen, efter hwars landstigning i Frankrike flottan strart skall återwånda till Dinerne. Eskadern består af tre linjeskepp, en korvett och fem mindre fars tyg. — Ryktet förmäler af drottningen och prins Albert omedelbart efter återkomsten från Frank: rike erna företaga en tour till Östersjön. — Det nyligen byggda ångfartyget Victoria et Albert är ett af de mest snabbseglande fartyg fom gif: was; det seglar 18 knop i timman och behöfs wer blott 41 timma för att segla från O8dors ne till Boulogne. Ryssland. Från Petersburg förmäles, att då det blef bekant, att största delen af allierade flottan be gifwit fig till Sweaborg, för att angripa den na fästning, hade storfursten Constantin före slagit kejsaren att låta ryska flottan löpa ut från Kronstadt och angripa den qwarliggande delen af den allierade fom war betydligt swagare ån den ryska, men kejsaren wille ide gå in härpå. NReligions:Fribet. (Forts. och slut f. föreg. Nr.) Man har ännu ej fett något samhälle, äls dre eller nyare, hwarest ingen annan religion herrskat, än blott den naturliga. Det få ofta åberopade China, wisar ej detta erempel, når man undantager en enda wiss klass af def ins byggare, nemligen def få kallade lärde. J Frankrike är det tillåtit, jag medger det, att blott dekänna fig till den naturliga religionen. Men denna religion är wisserligen hwarken der el: ler på andra ställen menighetens. Erfarenbes ten har således ännu ej wisat, om den ens fan wara det. Om den förut herrskande uppenbar rade låran, på en gång beröfwad sitt öfverz wälde, ide medfört i Frankrike några synbart wådliga werkningar, torde sädant komma deraf, att följderna deraf förlorat sig i skakningarna af så många andra volkanska utbrott. Hwad mig synes funna med wisshet antas gas, i afseende på den naturliga religionen, det är således twå saker i synnerhet: först, att den swårligen skulle funna blifwa en allmän relis gion; och sedan, att den fanffe ändå mera fvårs ligen skulle funna bibehållas i fin enkla för: nuftg-renbet. Det fordrades till begge delarna att det osinnliga förnuftet wore på menniskor i allmänhet mera werfande än fäånflor, inbill: ning, underwerk och hemligheter; eller att den naturliga religionen kunde åtminstone med lifa påtaglig wisshet, som en omedelbar uppenbarelse, framställa för mennisko -sinnet de twå föremålen för all religion: Gud och odödlighet. Så länge det ej fan ske, få länge slutsatser och för: modningar hår måste sättas i stället för dog: A farta HAM den naturlian reliaionen dra sjelfwa nyhetens wådliga inflytande, och det starkare upplågande af religiong-nit och fort: plantnings-ifwer, hwilka just warit de, fom gjort nästan alla religioner i deras början förfärliga för fambålls-lugnet. Man hindrar ej detta utan wåld och straff. Och af detta uteslutande, denna saknad af all uppenbarad lära, skulle följa, eller åtminstone kunna följa just hwad man derigenom wille förekomma: parti-splitet, förföljelse-wåldet. Sådant är också werkligen kretsloppet af alla obetänksamt framtwingade förbättringar. Det har derföre alltid warit min tanke, att man borde lyckönska den stat, som äger en med förnuftets fordringar öfwerensstämmande wis och wålgörande uppenbarelse, sedan seklers tid antagen, utspridd och grundfästad i den alls männa öfwertygelsen. En sådan religion har ide allenast den stora fördelen, att, utan ftris dighet med förnuftet, uppfylla både hjertatå och den sinnliga föreställningens nödwändiga fors dringar; den har ännu en annan, ringare än den förra, i anscende till sjelfwa sanningarnas wigt, men större i anfeende till samhället och timligheten, den, att ej wara ny; hwilket ge nom blandningen med de menskliga passionerna, alltid warit den wådliga sidan afallreligiond: stiftelse. Denna allmänna fördel innebär wans ligen tre särskilta: 1:o lärornas genom tiden wundna större renhet från mensklig öfwerdrift och war ställande tillägg, 2:o ett swalkadt fort: plantnings-nit, fom ej mera utartar till förfölz jelser och wåldfambheter; 3:o dess lärares mycs fet förminskade wålde på folf-ffarorna, mycket ringare inflytande i allmänna årenden, och följaftligen samhällets mycket mindre beroende ar deras möjliga ärelysinad; hwaraf alla tiders och länders historier uppwisa bedröfliga mins nesmärken. Lägg till den fjerde fördelen, wisst ej den minsta af alla, den, att mängdens finz nen redan intagna och uppfyllda af en läras förträfflighet, fom äger hela deras tillgifwemhet, ide mer äro lika öpyna och tillgängliga för nys heter af detta öfwernaturliga slag. Man fer häraf, att jag således, lärans sanning och hemlighet oberäknade, äfven i pos litistt afseende erfånner fördelarne af en fåfals lad positif religion, framför den blott naturliz ga, och rättwisan af den skyddande wärdnad fom deråt lemnas. Men jag fan ej förnefa den ena sanningen mera ån den andra, od fe hår en, fom jag tror wara lika få wigtig att erfänna, fom den föregående. Jag tillstår mig wara långt skild från des rad mening, fom tro, att den en gång antagna läran måste till punkt och pricka, oeftergifligen och, om så behöfwes, genom alla stränghetens medel bibehållas wid dess urgamla skick. Man har ofta sagt att förnuftets wäg år en medel ftråt emellan ytterligheter, och fanningen deraf bekräftas äfwen i detta ämne. Jngenting år mera wälgörande, än en sådan religions werks ningar, når def wälde är lindrigt, mildt, och i allt lämpadt efter det tillwärande förnuftets fors dringar. Jngenting twertom mindre förmånligt för ett samhälles lugn, än samma wälde, når det utöfwas med en ortodorisk halsftarrigs het, hwilken lilasom trotsar det allmänna tanfes ljufet, och i stället för att böja och mildra hjers tat, fåtter ett slags despotiskt högmod i, att fur wa förnuftet i dess billigaste fordringar. Det år hår en medelwäg, att hålla emellan en res ligion på modet, böjelig efter den första winf af en allt omskapande nyhets-lyfinad, och en res ligion, fom för att wara högre ån förnuftet, underlåter ej derföre att undwika stridigheter dermed, och att med wishet skilja menskliga förs willelfer. få snart de äro tydliga, ifrån de fur