Article Image
ärdsflottor ätminstone, ända till Onega, fom ockjå till sitt utlopp an rånsas något, få att man får en passande gräns från Ofter: jön till Hwita hafwet. Härwid skrattade wi båda rått bjertlien; och fade han: nu är ni rätt rolig igen med edra gigantiffa projefter och gifna repartier a la Armfelt. Tack min heders: wän för wår sammanwaro! Farwål! Jag skulle wisserligen ide omtalat dessa sanna ungdomlighes ter, om ide fursten, då wi råfades nästa gäng kommit på talbders om. Men hwem skulle wäl tro, att han mindes detta pladder, 1813, då jag anspräkslöst på en af Leipzigs gator med en ordonnans ej: ter mig, mötande en rysk general med en mängd kossaker och ads jutanter omkring fig, wäckes från min beundran af den myckna frå ten med dessa swenska ord: är det ide Wingård? känner ni icke igen Menfchyifoff? — (Ja det gör jag wisst nu; men hwad för reställer fursten nu, swarade jag. — Jo, nu år jag -artilleriges neral, grace a vos soins; hwad har ni nu för grad? — Jag was rade: Öfwerstelöjtnants. — Det år för litet, fade han, fom till oss och ni gör hastig lyda med edra konnässanser. Nå, hwad fade jag och Lovd? Nu är ni af med Finland! — Litet het om öronen af denna bedröfliga påminnelse, gjord under en gäckande min, skyndade jag mig att ändå genast muntert swara: men ni kommer wäl ihåg hwad jag fade wid wårt sista samtal just i detta ämnet; och fom ni bjuder mig till Ryssland, blir det med willfor, att jag fom gammal artillerift får tända på den der minan, ni wet wäl! — Bah! fade han, och derpå redv wi hwar åt fitt Håll. — Naturmärkwärdigheter. J Hernösandsposten läses: Wid öfwersta ändan af den uti Wilhelmina socken belägna långa Mals gomafjön finnes uti ett berg en grotta, hwilken många beföft och med förundran betraktat. Wid första päseendet förefaller det Åffå daren säsom wore denna håla (fom har utseende af ett boningå: rum, med en mot söder lagom och proportionerlig öppning såsom dörr), danad af menniskohänder, hwilket en lång tid oc warit den allmänna folktron. Men de helgjutna, med den kolossala ftentlips pan sammanhängande sten blocken, fom bilda grottans innandöme, lyckas likwål wittna derom, att den tillkommit genom en större magt än menniskors. När och hwarföre sådana regelmessiga bildningar eller skapelser tilllommit i härda hälleberget, är för den okunnige lika oförflarligt, fom att i fjellen, t. ex. wid Gillesjaur uti Sorssele socken, ses en från det närstående, med ofantliga precipicer bil dade hälleberget, — likasom lösfallen och afskiljd smal klippa med c:a 80 alnars höjd, på längt afständ fullkomligt liknande en mans person, med bröst, korslagda armar, hufwud, ansigte, mun, näsa och haka. Denna bildstod som af Lapparna i forntiden dyrkades enom offrande såsom en skyddsgud, kallas ännu i dag: Dotja Patte, eller på swenska: Bondklippan, emedan den fer ut fom en petrificerad eller förstenad bondgubbe. Likasom här tecken ännu bis behålla fig fom för efterkommande generationer wiuna derom, att Lapparne plågade offra ät sådane ting i naturen, fom efter deras begrepp ägde få wigtigare betydelse och derföre tillwunno fig deras uppmärksamhet och beundran: på samma sätt ser man ännu wid ofwannämnda grotta qwarlemningar af sädana ting, fom wid of: ferceremonierna begagnades. Uti sjelfwa grottan, fom synbarligen wid fådana tillfällen utgjort likasom ett afgudatempel, för hwars öppning eller ingång en tunn ftenhåll år uppställd och troligen bes gagnats till dörr, — finnes likaleledes en större, till utseende lifafom genom huggning bearbetad tunn stenskifwa, hwilken synes får fom bord efter altare hafwa warit på underlagda hörnstenar uppe ställd på lagom höjd från golfwet. Jnnerst uti grottan fer man i ett hörn upprest ett af tråd i wanlig kroppsstorlek förfärdigadt menniskobeläte, med hufwud, armar, ben och andra ledamöter, med namnet Stalo, och fom bär märken af förgängelsens åwerkan. Bredwid bilden står en krycka, såsom det tros der qwarlemnad till stöd åt den af ålder bräcklige gudagestalten. Ibland antiqwiteters na i denna grotta har äfwen funnits en af sten gjord hammare, hwilken lärer begagnats på det sätt, att Lapparne, genom hårda fas, af densamma på offerbordet, likasom welat wäcka guden Stas o hpwilken Lapparne ibland lära trott warit sofwande, då de till honom inkommit. Dödsfall.

24 mars 1855, sida 3

Thumbnail