— Stadsrädet J. af Wingärd och Furst Menschikoff. Utdrag utur statsrådet I. af Wingårds Minnen, 3 håftet, fid. 7 och följ.: Franska armäens hastiga marsch på Berlin, der den inträffade d. 25 Okt. 1806 efter att fullkomligt hafwa slagit Preussiska ars meen den 14 wid Jena, skingrade äfwen derwarande andra natios ners diplomater; och fom, ibland andra flyende till Stralsund, äfs wen en ganska älskwärd ung man, attacherad wid ryska legationen i Berlin, furst Mentschikoff. General Armfelt hade åtnjutit Höf: lighet under sitt wistande i Ryssland uti hans föräldrars hus och ansåg fig stå i förbindelse till dem; tog fig utaf den hyggliga yng lingen, och gaf honom ide allenaft en plats wid fitt bord, utan föfte att skaffa honom tillfällen att evertuera fig under wistandet i Stralsund. Jag fick uppdraget att underwisa honom i artillerives tenskapen, samt introducera honom bland mina kamrater för att lära honom swenska språket. Hwad det första uppdraget betråffas de, fann jag honom förfedd med ganffa goda förkunskaper och en utmätkt liflig fattningsförmåga, som gjorde ganska lätt för mig att bibringa honom min metiers grunder; ehuru allt måste ske på för of båda främmande språk. Uti sednare delen gjorde han få has stiga framsteg, att wi snart kunde ubyta tyskan eller fransyskan mot swenskan. Att lära mig ryskan i utbyte, wille deremot icke gå, trots min lärgirighet och hans wänskapsfulla försök i den delen. Swenskan lärde han emellertid så komplett, att wi sedan talade med hwarandra ständigt detta språk, äfwen DÅ wi flera år derefter rå tades — hwarom jag längre ned skall nägot orda — och lärer han, som jag hört sägas, kunna tala swenska ännu. Bland annat lärs de mina kamrater den liflige unge mannen att spela gropojs; och jag minnes ganska wål, att sedan de eraminerat honom huru måns ga bönder han hade, de uppmanade honom, når högsta pocken kom i fråga, att sätta uti en rysk bonde. Han följde med mig till och med på en liten inspektionsresa uti Pomern; ty nu började man att med allwar tänka på hwad som war att ställa i ordning, innan wi blefwo anfallna, hwarmed, som man trodde, icke länge skulle dröjas. Om någon underwisning på denna resa kom i fråga, omfattande mera än artilleriwapnets ändamålsenliga anwändande på de olika lokaler, wi i postwagnen passerade, minnes jag icke; den unge mannens owanliga fagacitet, hwarpå jag genast skall anföra ett erempel, förmår mig tro att wi discursiwe wisserligen afhandlat undersokning i mera militära ämnen ån wid wanligt lättsinnigt prat unga mån emellan. Lägenheten yppade fig ändtligen för fursten att komma från Stralsund, och wid afskedet förärade han mig några militära böcs fer, samt, bland andra Memoires Militaires, general Lloyds, hwars uti han lagt ett märke wid det ställe, der den engelske generalen, till ftöd eller exempel för fina satser rörande operationslinier, wir far, att ryssarne skulle taga Finland ifrån oss. Jag, fom anade att någon hund låg begrafwen wid den i boken instuckna papperslaps pen — ty jag hade långt förut funnit att vngligen war en qwick espiegel — slog upp boken och såg hwad Lloyd hade sagt, samt tillade: ja, Lloyd har rått; men nu hörer det till slutet af wåra militära öfwerläggningar — hwilka jag till min fägnad sinner ha blifwit understödde af läåswärda böcker å Er sida — att jag wisar, huru swenskarne skola taga igen denna provins, om den tillfälligt: wis, fom förut ffert, någon gång skulle gå förlorad. Derpå mas növrerade jag enligt theorien rätt tappert, med stöd af Sweaborg och skärgårdsflottan, till dess jag fom till wår gräns. Nu är ni wäl nöjd, fade den fiffige unge mannen, om jag fåger er, att få funs de det wål möjligtwis funna gå utan särdeles starka armekorpser å wår sida, fom hindrade er att komma dit, ty ni har manövrerat ganska bra på papperet. — Rej beward, war mitt war, att jag skulle ftanna der, ty någon waraktig fred i norden blir ide af, få länge Petersburg finnes i ändan af Finska wifen. — Nå det l