Hwarjehanda. Om fir J. Franklins sorgliga slut meddelar nu en eskimå, wid namn Mastitukwin, fom reste med d:r Rae och af honom ans ses mycket tillförlitlig, följande uppgifter: Han (eskimåen) hade med några kamrater tillbragt wintern i ett snöhus, der de under fer weckors tid hade fullkomlig natt. Förlidne Mars (1954) gingo de öfwer isen widare mot norr och wandrade 37 dagar. De trängde då etthundrade engelska mil längre mot norr, än eskimåerne plås ga wandra, men sinno äfwen der ännu spår af Mofcdhus-orar. Sir I. Franklin och hans kamrater äro döda; dock är det ide os möjligt, att ännu några af de sednare lefwa ibland eskimåerne. Sir I. Franklins ur hade funnits sönderstyckadt, äfwensom hans gaffel, sked och knif af silfwer. Det strandade skeppet war för effis måerne en werklig Guds gåfwa, ty nu hade de alla goda spjut, canoter etc. af ek. D:r Rae såg intet af Franklins och hans folks saker; men eskimåerna berättade honom om hans död, att man fun: nit honom inswept i sitt täcke och med fin börs wid sidan. Sanz nolift är det ide mera än 2 eller 3 år fedan de omfommit genom hunger. Dessa äro Mastitukwins ord, af hwilka man trott fig funna slax till Franklins död. Tillförlitligt är, att eskimåerna hade reds ap af ef, fom de förfärdigat fig af lemningarne efter något af Frankling-ffeppen.