fallningshafwande tilljatt fontrollör, som af staten aflönas med mins 3: 16 och högst 6: 32 bko om dagen och som af tillwerkaren åtnju ter fritt vivres. Hwarichanda. — Det gamla trädet på kyrkagården. Der står ett gam malt tarusstråd inwid muren i en mörk och stilla wrå af fyrfol gården. Och en liten gosse lekte under widtskuggande grenar, er wacker liten gosse, och det war tidigt om wåren. Sxkötet hade har fullt af blommor, fom han plockat på fält och ångar, och han gno lade på en wisa under det han band dem tillhopa. Och en liten flicka, som lekte der bland grafwarne, smög fid dit för att lyssna; men gossen war få upptagen med fina kransan att han ide hörde hennes lätta steg i det friska, gröna gräset. D han slutat sitt arbete och alla blommorna, som Han Haft sköten woro hopbundna till en lång guriland, sprang han upp för att mäthur läng den war, och då fick han fe den lifta flickan, fom sto der med ögonen fästade på honom. Han stadnade också orörlig o ntan att säga ett ord; men han tänkte wid sig sjelf, att hon wa bra wacker der hon stod med fina guldgula lockar, hängande ne öfwer skuldrorna. Den tila flickan blef få sörskräckt, att hon lå alla de blommor falla, som hon samlat i sitt förkläde, och spran, fin wäg. Men gossen war äldre och större än hon och hann nar upp henne, och Han fit henne öfwertalad att gå med och hjelpy honom att binda flera kransar, och från den fiunden träffades d nästan dagligen och blefwo mycket goda wänner. Tjugo år hafwa förrunnit. Han sitter åter igen under d gamla tarusetrådet på fyrkogården. Det war nu sommar; en klar herrlig sommardag. Fåglarn sjöngo, och blomstren betäckte jorden och fyllde luften med fir Ewållukt Men han war nu ide easam, icke heller stal den lilla flicka fig så tyst fram, ati han icke skulle höra henme. Hon fatt wid han sida, och armen Hade han slagit kring hermes lir, oc) hon blickad in i hans ögon och smålog, då hon hwislade: Den första afto wi träffades tillbragte wi här; wi wilja också dröja qwar här der förjta afton, sedan wi blifwit förenade, här på detta fredliga rum Och medan hon ratade, drog Han henne närmare intill sig. Sommaren är förbi och äfwen hösten, och tjngo gånger Han wa sommaren oc höften åter oragic förbi, sedan denna afton p fyrkogården. En far, månljus natt kommer en ung man ragangde genon den lilla hwita porten till kyrkogården osk srafsar öfwer h an ne. Han åtföljes af sällskapsbröder, fom äro i samma eter änn wärre tillständ; de fortsätta fin wäg sjungande vc skrålande. PD hänle år taruå:trådetå mörfa och dystra frona 0:90 kasta ups fena efter en punkt, der månen försilfrat grenarna. Samma grenar försilfras åter af månen, och sirålarna fall på hans moders graf. Det är en liten sten, fom där följrde ii skrift: Syennes hjerta krossades i tystnad. Men kyrkogårdens stillhet afbrytes nu af en stämma — ic ungdomens stämma, def muntra och öfwermodiga skratt: Min fon! fer du denna graf, ov läser du denna inskrift me smärta, fom föder ånger? Sawad skall jag ångra? swarade sonen, och hwarföre sku le min med ungdomen följande bö jelse för förströelse I ägga ban Ty . pe ooccccosg): —