— Kallblodighet. Kapiten Sohn Davies afseglade 1 Aug. förl. år ifrån London med Manty, för att gå på hwalfiskfångst i Söderhafwet; skeppsmanskapet bestod af 25 man. Under loppet af Nowember wisade, då man just skulle börja siskfångsten, befåttningen luft för myteri. Matroserne påstodo fig hafwa rätt till en dubbel portion grogg. Kavitenen swarade, att han först då wore berättigad att gifva en sådan, når fifffångften werkligen war bör: jad, men för ingen del war sinnad att wägra det, i fall Dåligt wäder inträffade och arbetet blefwe mera ansträngande. De yrkade ej widare derpå, men följande dagen mottogo de ej fin ration. Emellers tid upptäckte proviantmästaren för kapitenen, att officerarne och mas troserne hade i sinnet att kasta honom i hafwet och bemäktiga sig skeppet. Straxt derpå fom förste styrmannen i i fajutan och tillfånnagaf för kaptenen, att myteriet tilltog och att han ej wisste hwad han skulle företaga. Kapten Davies gaf honom till swar, att han ofördröjligen skulle tänka på unvägar. Derpå fom ffeppåtimmers mannen och förklarade, att förste styrmannen stod i spetsen för myr teriet; derefter återkom proviantmästaren och berättade, att befåtts ningen endast wäntade på lägligt tillfälle att bemägtiga sig skeppet. Kapten Davies fattade då ett djerft beslut. Då han insåg omöje ligheten att förswara fig mot få många fiender, beslöt han att be reda få wäl deras fom fin egen undergång. Han inlade derefter i kajutan uti hemlighet 6 fat krut, hvardera om hundrade skälpund, inslog bottnarna och laddade twå pistoler. Under tiden lagade ans föraren fig i ordning att utöfwa fin afsigt. Man hade beslutat att förste styrmannen skulle stiga ned i kajutan, öfwerfalla kaptenen och twå andra officerare komma honom till hjelp. ESedan fapte: nen träffat fina anstalter och befallt fin själ i Guds hand, steg han upp och såg de tre officerarne nalkas kajutan, af hwilka den ene bar ett tåg, med hwilket kaptenen skulle bindas. Han satte fig i positur, med en pistol rigtad mot kajurdörren, den andra mot ett af krutfaten. Förste styrmannen steg ned, men han blef slagen fom af åskan, då han såg fin kapten, fom förklarade att han skulle skjuta honom för pannan, om han rörde sig från stället, och sedan anse tända krutet. Han föll till hand fötter oh bad om nåd, men faps tenen stötte honom omildt in i ett annat rum, fom han sorgfälligt stängde. Derefter wisade fig andre styrmannen, men skyndade åter hastigt upp för trappan. Kaptenen afwaktade några minuter de öfrige upproriske, men då han på fin kompass märkte skeppets för: ändrade lopp, skyndade han, åtföljd af den beväpnade proviant mästaren upp på däcket, och fann hår en del af manskapet benäget att gifwa fig. Zcke desto mindre hotade han att ffjuta ned den förste, fom satte fig emot hans befallningar, och skickade hela man skapet på baden med förbud att nalkas stormasten. Sedan ropade han skeppstimmermannen till fig och bewäpnade honom. Så lycs kades han att qwäfwa upploppet. Snart derpå träffades en fungs lig engelsk fregatt och de brottsliga affördes till England, der de blefwo hängda. — Den behjertade tjenstedrängen. En dräng, som kört till Köpenhamn med ett stort lass, fick af Hökaren, till hwilken han fört waror, betalning för dessa och en del andra peningar, som stodo på rest sedan gammalt, få att Hela summan belopp sig till icke mins dre än tolfhundra rifsdaler. En misstänft person, fom tillfälligt wis fått weta detta, beslöt att frånröfwa drängen denna stora pen: ningesumma, och ban utförde detta på följande fått: Han lems nade staden fort före drängen. DÅ denne nu fom åkande, bad han honom få fitta upp och åfa med till Ringfted, emot betalning af en riksdaler. Härtill swarade drängen: har du swaga ben, få fan du gerna åfa med, men din riksdaler fan du sjelf behöfiwa. Främlingen tackade och satte fig upp. Han war en pratsam ture, Jom hela wägen underhöll drängen med hwarjehanda. Bland ans nat fade han också: den hunden, du har der, fer mig ide ut att duga till mydet. — Jo, det år fåfert, swarade drängen, Hen år mig få god fom en famrat; den tager fin man fom ingenting. — SÅÅÅ? Hwem skulle funna tro det? fade den främmande och blef något tyst. — Framät morgonen föreslog han drången att de skulle stiga af och gå ett stycke, för att wärma fötterna. Allt efters fom de närmade sig skogen böll han sig något efter och då han FE Fe ia SMA ol