En Postdag på landet eller Swartsjukau. (Pennritningar från Öflergöthland.) Om posten fom fnart! utropade en liten brunett fru till jin yngre fyfter, ja, om den ändå fom fnart! och derwid stampade: hon af oro med den lila foten. Du fan alvrig tro huru jag i hy dag längtar efter bref från min man. Jag mår riktigt illa af ängs; slan wid tanken på att ej erhålla något. Du tror således werklis gen att jag får bref. War det ej få du yttrade nyf? Nog får du bref, goda syster, han håller ju få mycket af dig.. . ÅA ja, wisst tror jag att han håller af mig, men jag wet att Ju jag häller af honom, och, fer du, det är oändligt mycket mera det. Dessutom år han nu på alldeles egen hand, och — ja! det war Fi dumt af mig att refa på landet, utan att ha honom med mig; men än jag förstod mig ej riftigt på hwad det wille fåga, att si så hår sjelfmant skiljas till fång och säte. En grågsenfa år nästan mera os m lycklig än en riftig enka. En riktig enka är utan man eller Hon wet åtminstone bestämdt hwar hon har den älskade; men för en gråg-enfa, fom jag, hwimla tusende olika möjligheter wid den mins sia tanke på den frånwarande. Skulle jag icke i denna stund t.ex. funna tänka mig möjligheter, alldeles förkrossande för mitt hjerta och min innerliga tillgifwenhet. Spelrummet år ju fritt för inbills ningen; o, jag är olycklig! Fantasien, som fan lyckliggöra få måns : ga andra, förstör allt mitt lugn med de sorgliga och swarta föres spelningar. Tror du werkligen att jag får bref? Du är swartsjuk, fyfter. RNej, nej! jag år ide swartsjuk; men det är en förskräckligt in plågsam känsla, att ej för hwarje ögonblick weta hwad han gör i och låter, hwad han iänker och talar. Hwad wet jag hwad han: nu gör — fanhånda — o, det fan just döda mig. N MWipt år du swartsjuk, du fan ej nefa dertill. n Jag wille bedja himmelen, att jag ej blefwe få djupt olyds : lig, att hemfalla till en få ryslig sjukdom, swartsjukan, ty den är ide annat ån känslans eller hjertats galenskap, ändå mera förftös ÄN rande för ens frid och lyda, ån förständets och hufwudets; men — och hon lutade det bleka swartlockiga hufwudet ner i handen i och tillade med hwiskande, nästan klagande röst — jag tror att jag år foartfjuk. Iå jag wet det, och, fer du, det är ju oändligt mycket mera. I Se upp, fofter! Ar posten då fommen ? Posten war werkligen kommen; och nu öppnad wåskan med en skyndsamhet, som blott den qwinliga nyfikenheten är mäktig uts af. Det war nåstan fom om blodet i hwarje finger warit af eld,, och fom om lifliga små lärkwingar suttit ytterst på singerspetsarna. Nu war wäskan öppnad, tidningarne kastade undan: Ostgötha Cors refpondenten låg under bordet, Swensta Tidningen i den ena och; Aftonbladet i den andra spottlådan, och med ett ftolt leende på fis na läppar stod werkligen brunetten med ett bref i fina händer. Sifs: fom ett segertecken bar hon det högt, och man förstod ide allenast af de leende läpparne, men ockå af den oändliga glädje, fom ftrås lade ur def mörka ögon, att brefwet war från hennes tankars allt i allom, från den, fom styrde och herrskade i hennes hjerta; fort och godt, från hennes man. Nu fall du läsa brefwet högt, så att ociå jag får deltaga . i ditt nöje. Ser du jag är utan bref, jag. Låt of sätta of här i foffan. Nej, ide jag, utan du skall läsa det för mig. Jag will inz billa mig att du år han och att wi fitta här, hwar och en i sitt hörn af foffan, och prata bort en stund. Se få, goda du, börja nu. Läser. Min goda gumma! ja, det får passera, deri ligger någonting trefligt. Läser. Sedan du reste ifrån mig, har jag baft ganska tråfigt.t De många stora rummen hafwa förefallit mig så tomma och od8:) liga, att jag omöjligt skulle funna riktigt beskrifwa det. Jag war fullkomligt fremmande i dem, till och med fremmande för mig sjelf. Det tycktes mig, som om jag ej mera egde någon grön awist att hwila på. Jag gick af och an, men jag hade ej någon att gå till; och jag tänkte än hit och ån dit, men jag hade ingen, åt hwilken jag kunde meddela mina tankar. Jag blef slutligen beswärad bål de af mina egna fteg och mina tanfar. Jag satte mig till att ffrif wa, men jag funde ej få några ord för mina fänslor. Gestaltlösa fanhasier (efte swekfulla i min själ. Förståndet famlade fåfängt