Läser. Jag tunde e; aroetd Nagvi Fe EE bÄägTTUUJ JNUD-JTI ., nen kom, hade jag ingen böjelse att lägga mig, ty jag war ju e hemma, utan det syntes mig, som om du warit hemma och g borta, hwarföre jag också, i dessa dunfla tankar, ett ögonblick ästan war på wägen att taga min hatt, för att aflägsna mig och egifwa mig hem till dig. Med den tilltagande skymningen kröp g dock till kojs, och min fänsla derwid war ungefåär lik den, som g tror måste infinna fig hos en hungrig perfon, fom sätter fig I ett dukadt bord, utan att finna någonting att åta. Slutligen mnade jag, och det war det förståndigaste jag gjorde på hela net. my skäms, min fåra man. Du hade tänkt på mig, och äns war det ej så förståndigt fom att somna. Männerna bekänna erkligen rätt artiga saker. Läser. Du torde nu ursäfta mig, att jag förbigår huru jag nåningom wande mig wid mitt läge och i ställtt — — — ÅJa få, herr gemål. Du finner dig således werkligen i ditt äge. Gråsenklings-forgen war sannerligen ej lång. Jag trodde ti jag till det minsta skulle blifwa saknad i 14 dagar. Läser. — — — Och i stället berätta dig det enda af någon zärkwärdighet, fom sedan din afresa passerat hår. Du känner, tt jag alldeles icke kan med den uppasserskan, som du lemnade war hos mig, och som nu, når jag stundeligen mäste se henne, lifwit mig om möjligt, än odrägligare än förut. Hwad kunde der öre wara naturligare, ån att jag, då tillfälle dertill yppades, förs affade mig något behagligare att fästa mina blickar på. Iå han har gjort det ? Läser. Jag war för twenne dagar sedan på Såby, der det ar auktion efter aflidne h. ex. Cederhjelm. Der fit jag fe en qwinz a, fom ffulle flytta. J min wagn följde hon med mig hem. Kör all del, gif mig ett glas watten. Läser. Sedan wi hemkommit och hon blifwit twagen, hwilket on ide tycktes hafwa blifwit på ganska länge, mäste jag medgifa, att hon ide allenast år, hwad jag genast tyckte, wacker — us n fast heldre en werklig skönhet. Det är förskräckigt. Hufwudet går omkring på mig. Läser. Du will förmodligen hafwa en kopia af henne, och huru min penna ej är någon pensel, skall jag försöka att teckna enne för dig. Omöjligt wore det emellertid att framställa henne å täd, få älskwärd, få skön, fom hon år. Huru genomborrar ej hwarje ord mitt stackars hjerta! Läser. Hon är smärt och lång, och du wet att jag tyder om essa geftalter, dem norden ännu föder någon gångm. m. Bars en år ide öfwerfull, men full. Armarne äro mjuka och fylliga dessa fina, hwita, swällande små händer, o, jag wille fys: a dem! För all del, ring på betjenten. Jag står ej ut längre, utan åste genast ut till staden. Tillsäg kusken, Erik, att han genast pånner för wagnen. Fyra hästar för. Läser. Ansigtet år owalt, den wackraste af alla former. Pans an är hög, öppen, ädel och få solig och klar, att den skulle funs a tjena till ett wårligt himlahwalf öfwer de skönaste af Guden As rors blomsterdrömmar, och dessa fina swarta penseldrag, som wi alla ögonbryn, och hwilka utgöra skönhetens riksgräns emellan den öfra och nedra delen af ansigtet, emellan liljornas och rosornas egioner; du kan aldrig föreställa dig hwilket behag, som ligger i eras teckning och läge. Med egen hand måste en af gracerna sjelf enslat dem. Det mörknar för mina ögon. Jag undrar om ej wagnen år förspänd änmnu. Santa dig fyfter. Sanfa mig! Du känner ej de lidelser jag erfar. Du fänner lej djupet af den förolämpade kärlekens sorg. Du känner ej den sönderslitande smärta, en maka och en mor måste erfara, då de band beröras af missförhållanden, fom bundit henne wid werlden och lif wet, och wid hwilka hela hennes lyda och sällhet äro förknippade. Men jag, o jag känner dessa lidanden. Så glödande, få warma, få fulla af blind hänryckning woro ännu aldrig hans bref till mig. Jag måste in till staden och, medan ännu ide allt är förloradt, år sterföra honom till fig sjelf och till mig. Läs widvare. j Läser. Hon har ftora mörka ögon; nästan fådana, fom dina, sdå wi först gifte of, men i blicken ligger någonting få oändligt, ssom om en högre ewighet tittade fram derur, fom om en Gud med hela fin dyrkanswärda oförklarlighet trädde fram i den. Ofwan sögats swarta kristaller hwälfwa fig ögonlocken, såsom twenne stora