bet och ett bland CE Tel anqenama minnen TEM serhasll gcinttsie sorgens och befymrens dagar wittna gemensamt ant deesa anspräåk blifwit motswarade od) urrfollde medelst ädagalagde anfträngnins gar, uppoffringar oc) försakelser, vå ett fätt fom knappt lämnar läfarne ro dag eller natt — ansträngningar, bwilka, om de tydtiats wis under dessa swåra tider ide bortryckt så många af Sweriges läfare, dock säferligen åt mången berett en förtidig bortgång — och hwilka rättwist påkalla att erfänna och wärdcras. Under sädane förhällanden bar man förestållt fig, det mången skulle med beredwilliabet följa den uppmaning wi efter yttrad ön: skan göra, att understödja ett företag fom, jemte uttrycket af med: borgares ullfrersstallelse och belätenbet, tillika beredde åt läkare Får ren ett wärderift, waraktigt och wälförtjent wedermäle af fambhål: lets tacksambet och erfänala. Såjom allmänt kändt är, måfte läkarne genomwandra en lång och kosisam studii bana, hwars slut af få uppnäs utan föregängen skuldsättmng, hwara urvlöpande räntor och kapital-afbetalningar nn: der en långre följd af år medtaga de ringa löner, fom i tjenst war rande låfare wanligen bestås. Oaktadt läkaren, mer än någon annan, borde pärakna befvietfe från ekonomiska befymmer, för att åt fortfarande wetenskapliga forskningar funna egna den tid, fom ej af egentliga yrkesgöromälen upptages, nedtoynges säledes ofta band finne och bämmas hang werffambet af näringsomforaer, föres nade med bekymmer för utkomst; och då för ålderdom och sjukligbet han nödgas taga afsked, undfår han, få widt ordinarie tjenst på fat af honom innchafwes, en förbällande till lönen beräknad, mer: endels för lifsbergning otillräcklig pension; men ej ens denna före mån kommer till godo stadsoc) brufs-läkare m. fl. äfwensom ene sskilde practici, då de af älderdom, sjukdom och öfweransträngning ssättas ur werksamhet. Erfarenbeten har ock lärt, att ingen samhällsklass i allmänbet eger en så kort lifstid fom läkarnes, hwilfet äfwen i fin mån bis drager till det wanliga förhållandet, att då läkaren bortryckes från fin familj, lemnas denna ytterst knappa willkor. Bebofwet af en pensionsanstalt, gemensam för hela läkarekären, bade sälunda länge warit insedt och kändt, innan vå en enffild läkares förslag år 1839 börjades teckning till en sädan inrättninag, för hwilken, under benämning af PWenfiond-inrättning för ven ffa läkare, deras enkor och barn, upprättades ett reglemente, derå Kongl. Maj:t, under d. 31 Okt. 1844, ntfärdade nådig fade ästelse resolution. Oå denna inrättning, i saknad af nägon egentlig grundfond, mäste bildas och uppebällas ensamt af delägares tillskott, mäste dessa blifwa så stora, att blott ett ringa antal läkare förmädde eller funno med sin sördel öfwerensstämmande att deri inträda, och, fee dan utan framgång wid fernafte riksdag, försök blifwit gjordt att af allmänna medel erhålla ett understöd af 20,000 ror bko till före stärkande af inrättningens kapitalfond, bar hoppet om uppnående af det afsedda änbamålet småningom minskats, nitet för inrättningens mupprätthällande afswalnat oc frågan slutligen uppstätt om denfam: mas upplösning. Att förekomma en sädan upplösning af ifrågawarande, til grund och syfte wackra stiftelse, genom beredande af medel till en för densamma erforderlig kapitalfond, är föremålet för denna frams fällning, medelst bwilfen undertecknade wördsamt inbjuda alla dem fom dela bär ofwan yttrade äsigter, att å för sädant ändamäl här uti staden tillgånglige sudbskriptionslistor, efter wilja, råd och lägenhet, teckna och aflemna bidrag, hwilka af of hopsamlade skola blifs wa till direftionen öfwer penfionsinrättningen för swenska läkare, eras enkor och barn öfwerlemnade. DÅ wi härwid afse att werka för bela landets läfarefår, och vi tro ofwan sromställda äfigter i Swerige allmänt delas, få wår a wi hysa den förboppning att samilige tidningsredaktioner i riket enäget införa denna wär inbjudning, och hoppas att de, likasom 0 TT A — må —