jasminer och refor fyllde luften med sina wällukter, då wagnen made vå en förgärd. Amalias följeftagarisna beträdde fiottet, för att förbereda BaAden på återseendet; Smala, ensam qwar I wagnen, wäntade entan ångest. Cfter nägra ögenblick kunde hon, full of ctåligs ej längre hälla fig filla: hon steg ur, gid trappan uppföre wöågade sig in i i eft förmak. En dörr stod halföppen, hon när de sig densamma på täspetsarne, med åter hällen andedrägt. Hon e ej bedragit sig, de: war hennes faders röst; den gamle fame ide med Henrik och Imo lag wåninna. Jag tillftår för din, Säenvif, hörde hon honom säga, att år allt för sw. g; men ot ej återse min dotter, öfwerstiger ha frafter. Wen Amalia låg redan wid fin faders förter. Han cmfanms se henne, utan att funna framföra ett enda ord; hans ögon, aldrig fänn: en tår futta sig, fällde nu för första gången tårar, Aldrig talades emellan Baronen och hans dot:er om bet före ta; hon egnade honom den ömmaste wård och han fökte å sin göra fig skade lös för den förlerade tiden. Själslidande och dom hade förwandlat honom; hans despotiska karakter hade I vit mild och wek. ö En tanke orodde honom likwäl; han hade neml. förfogat öfs lin förmögenhet till fin brorsons förmån; han wisste nu cj han skulle bete sig, för att återgifwa sin dotter det henne mmande arfwet. Henrik lemnade honcm ej länge idenna pinsamma belägenhet; hade ej kunnat se sin älskwärda kusin, utan att känna för hen: innerligare känsla, än wänskapens. Det låg för honom ett Jligt behag uti att förnimma hennes milda stämma, fom så