—— — — — ——— — OK Anders i Lugnet. (af AL) (Ferts. fr. ur 19.) Ej bättre blef det följande dagen, då de oförmodadt fingo ett besök af prosten. Han syntes häftigt upprörd, fröken Dora drog sig undan. Hwad år det för dumheter ni ställt till? skrek prosten örbittrad. Ha ni utlemnat den stackars gosjen för att wräkas in bland tjufwar och skälmar? Jag hade börjat hans beredelse till en kristlig lefnad, jag ryser att tånka på den beredelse, som nu skall börjas midt ibland mensklighetens afffum. Om den gossen går förlorad, få fommer jag att förja honom få länge jag lefwer. Fa, swarade fommerserädet fogligt, jag sörjer honom redan, emedan han är förlorad. Det är inte sannt, jag säger att han är oskyldig. Om jag inte kände mer om honom Än hans klara, fromma blick, så skulle jag ändå ropa: han är oskyldig. Der Guds beläte står afprägladt få rent, fom i detta ansigte, der tror jag på det. Och wet jag då intet mer? Har jag ide i flera år warit hang lärare, och nu fedz nast i ett ämne, der jag, för att med Guds hjelp funna uträtta något godt, måfte bemöda mig att intränga till det innersta djuret af hjertat? Tron ni, att min mångåriga befattning lemnat mig så utan all erfarenhet af menniskosjälen? Tron ni att mina färs domar förblifwit få utan all fruft? Gud förlåte mig, och låte ej fåfängan insmyga sig med, när jag will förswara honom! Men jag wet act han år oskyldig till det brott, för hwilket han anftlaz gas, jag wet det likaså säkert, som om frågan wore om mig sjelf. — Men, bäfta herr prost, wifa mig då en möjlighet, att förs flara saken på annat fått. Jag will förbise det nästan otroliga, att en fremmande skulle funnat ha aning om det enda tillfälle, då