Helsingborgs-Posten – 26 februari 1853, sida 2

— — 2WWAWAMMA— Janne nånsin haft tillfälle att höra någon riktigt fantastiskt praktfull fesaga, så hade han kanske i fin föreställning kunnat ha nåonting motswarande hwad som nu mötte honom i werkligheten, eller älminstone nära ditåt. Men de få sagor han hört, hade ej tagit en få hög flygt. i Hans första beskyddar nna, fröken Hilma, fom på resan haft: ganskå roligt åt hans naiva utrop, följde honom åfwen nu, för att! njuta af hans förwåning, och isynnerhet hans gränslösa häpnad, när en salsklocka wid timslaget började spela ett stycke. Lilla Ris: chard, en liflig, fer-årig gosse, hade redan fått weta, att han funst te anse den nykomne fom fin egentliga tillhörighet, han hade ders! före genaft fattat hans hand, och sämedelst formligen tagit honom i befittning. Men Hilma fit ej glömma, att hon borde presentera fin ffydds) ling för fin goda mamma och fin fafter, fröfen Dora. Fröfen Dora? — Sfulle den benägne läåsaren ha någonting) emot att betrakta henne ett ögonblick? Hon tål minsann att fe på. Fröken Dora war kommerserädets äldre syster, en ståtlig gum ma, mellan femtio och sextio år. Hon war alltid prydligt klädd, ehuru wanligen ett decennium efter sin tid. Hon war ej bland de förhärdade antiqvitets-ålffare, fom blott gilla hwad fom warit drufst ligt i deras ungdom, men bwarje nytt mode war henne förhatligt, war fult, obeqwämt, löjligt, till dess hon hunnit wänja sig derwid i några år; då blef det alldeles förträffligt i jemförelse med det förhatliga nya, som hon åter måste antaga, för att ej bli mer än tillbörligt utmärkt, och som ändå wisst ej war alltför nytt. Hon war således alldeles ej stationär, twärtom det war ett beständigt framätskridande ehuru, fom sagdt år, alltid några steg efter fin tid. Och ingen fan förtänka henne för det, det kläder ej ålderdomen att ha för myd t brådtom.